Vid Lästringe i Sörmland har människor färdats sedan järnåldern. Idag svischar bilar förbi på E4an, för 2500 år sedan guppade människor fram på båtar. Detta var även ett av Sörmlands mest tätbefolkade områden. Vad finns det för spår efter dessa människor?

Inför breddning av E4 år 1970 undersöktes fornlämning RAÄ 98, ett gravfält och ett boplatslager från järnåldern (500 f.Kr och 750 e.Kr). Platsen heter Grindstugan och ligger i Lästringe socken.

Järnålderns farled följde i stort sett dagens E4.

Järnålderns väg till Europa

Under järnåldern låg Grindstugan på en bergshöjd vid en viktig farled. Genom vattendrag och sjöar kunde du ta dig ända ut i Östersjön vid Nyköping och sedan vidare ner mot Europa. Farleden kan jämföras med dagens motorväg, och även i dag går E4 förbi där. Längs farledens sträckning fanns några av Sörmlands mest tätbefolkade områden under järnåldern. Vi vet att järnålderns människor tog sig från Skandinavien till Europas stora floder för att handla. Bärnsten, tyger, salt och möjligtvis också slavar var värdefulla bytesvaror.

De som kontrollerade denna handel blev mycket mäktiga. Denna elit använde sig av särskilda symboler för att visa sin status. Det kunde vara dyrbara dräktspännen och vapen, dekorerade med särskilda tecken som hängen av brons, glaspärlor. Men genom handeln spreds förstås inte bara föremål, utan också idéer. Forskarna tror att det bakom dessa föremål, symboler och tecken fanns religiösa tankar som spreds över hela Europa under järnåldern. Från Skandinavien exporterades till exempel hudar och järn.

Namnet Lästringe

Som socken är Lästringe känd från början av 1300-talet (Laestrunge). Namnet kommer troligen från ett släktnamn och betyder: Lästrungarnas, männen från sjön Lästern, gård eller by. Det kan även härröra från sjön Lästern i grannsocknen Sättersta. Ortsnamn med –inge har en östnordlig utbredning i gamla odlingsbygder. Namntypen tycks börjas att användas under äldre järnålder och folkvandringstid och fortsätter in till våra dagar.

Gravar - spår från forntiden

Under järnåldern var de flesta nordbor jordbrukare. I jordbruksbygderna intill byarna/gårdarna skapades gårdsgravfält, där gravarna märktes ut med anläggningar av sten, jord eller resta stenar.

Gravarna ligger ofta på bergshöjder, dels för att de skulle synas men även för att man inte ville använda odlingsmarken. De var markörer för ägande, samhörighet och kanske även som riktmärken efter farleder och vägar.

Flygfoto över det undersökta gravfältet med E4 i bakgrunden. Foto: L. Bergström 1970.

Alla gravar som hittades vid undersökningen år 1970 är brandgravar. Det var vanligt i den nordiska forntiden. Den döde brändes på bål innan resterna begravdes. Ibland rentvättades benen innan de lades i graven. Sedan kunde bålet täckas av en hög eller en stensättning. Kvar blir då de föremål som vi finner vid arkeologiska undersökningar.

De flesta av gravarna innehöll rester efter gravurnor, brända ben, spikar/nitar och kolrester. På och i gravläggningarna påträffades även åtta gravklot. Flertalet av gravkloten var nog inte avsedda att synas ovan graven då de var övertäckta med jord/sand.

Gravgåvorna var bland annat glaspärlor, kammar, dräkthängen, bronspärlor och spiraler av brons. I nordöstra delen av gravfältet fann man även en trindyxa som härstammar från stenåldern.

Gravhög var ett fornnordiskt gravskick som var populärt i omgångar från yngre stenåldern till vikingatiden. De äldsta högarna täckte stendösar. Under den äldre bronsåldern gjorde man jordbegravningar under hög. Under den yngre järnåldern var kremering vanligast.

Stensättning är den skandinaviska forntidens vanligaste typ av gravöverbyggnad. Den förekommer från yngre bronsåldern till yngre järnålder och består av packad sten i några få lager, oftast cirkelrund till formen. Kännetecknande för en stensättning är att den har en flack profil: den har ingen högre topp. Ibland är de övertorvade, vilket innebär att stenpackningen övertäcktes av ett lager jord eller sand, idag ofta gräsbeväxt.

Boplatsen under gravarna

Under gravarna i gravfältets centrala del fanns det äldre boplatslagret. Boplatslagret är äldre än de äldsta gravanläggningarna på gravfältet och dateras till övergången mellan brons- och äldre järnålder cirka 500 f.Kr.

Det innehöll härdar, stenpackningar, stolphål och olika gropar. Fynden var krukskärvor, lerklining, rester efter väggkonstruktion, järnslagg, järnfragment, brynen, knackstenar, löpare samt en lerform som använts vid gjutning.

I den norra delen fanns resterna av en skelettgrav, under en stenpackning med en kistliknande form. Graven innehöll förutom ben även arm- och halsringar av brons.

Vad hittades i gravarna?

Trots att cirka 2500 år har gått sedan dessa människor begravdes, kan arkeologer hitta en del av de föremål som skickades med den döde i graven. Vid gravarna i Lästringe hittades till exempel pärlor, gravklot och kammar.

Glas- och bronspärlor

Människan har alltid utryckt sig med hjälp av klädsel, dräkter och smycken såsom pärlor. Smycken i form av halsband som bars på bröstet användes för utsmyckning, i form av hängen, pärlor eller kedjor, i till exempel en enkel rad eller flera rader. De har troligen även använts för att kommunicera med andra människor för att visa sin tillhörighet och sociala status.

Pärlor var inte bara en statussymbol, vissa pärlor ansågs även ha magiska krafter. Pärlorna finns i såväl kvinnogravar som i mansgravar, men i de sistnämnda ingår de endast i enstaka exemplar. I kvinnogravar finns de i stora uppsättningar och olika konstruktioner såväl över tid som i olika statussammanhang.

Bronspärlor, gjutna eller av spirallagd bronstråd, finns redan i 500-tal men dateras här till 600-talet. De användes i kombination med glaspärlorna och hängen av brons.

Gravklot

Gravklot är vanliga i Mälarlandskapen och på Gotland, men förekommer även i kustlandskapen från Småland och upp till Medelpad. Av de ornerade är det endast två som kan dateras genom kombination med gravfynd 600-tal respektive 700-talet.

I Sörmland är de naturformade kloten vanligast på Södertörn medan de ornerade är mer jämnt spridda i landskapet.

Klotens har en rituell och symbolisk betydelse. Många kvinnogravar från denna tid är markerade med just gravklot. Arkeolgernas tolkningarna har varierat genom åren. Bröd eller korgar med bröd, gravoffer, eller utsmyckning av gravens mittpunkt.

Kammar

Kammar har inte enbart används för att reda ut trassligt hår, skägg och för att ta bort ohyra, utan även för att vara fin. Att kamma sig var en vardaglig syssla som var viktig under järnåldern. Kammen bars oftast i ett fodral som hängde i ett bälte runt midjan.

I de flesta gravarna fanns rester efter kammar. Man kan anta att de har haft en symbolisk betydelse för ägaren då den följt med i graven till livet efter detta.

Var finns fynden nu?

Idag förvaras fynden från utgrävningen vid Lästringe i Sörmlands museums magasin. Du kan ta del av dem i vår databas.