Logotyp

Mens

En historia om hygien, hälsa och hierarkier

Tre virkade mensbindor från 1930-talet.

Mensen har varit tabubelagd under många århundraden i Norden och många andra samhällen i hela världen. Dess kulturhistoria berättar om hur samhällets perspektiv på kvinnokroppen har präglats av fördomar, myter och en maktobalans mellan könen. Dessutom har det präglat hur olika typer av mensskydd har utvecklats och hur kvinnorna har hanterat mensen under århundraden i Sverige.

Mensen har inte alltid ansetts som något som måste gömmas. Innan 1800-talet var det möjligtvis inte så vanligt alls med mensskydd i det svenska allmogesamhället. Man lät blodet rinna nerför benen, torkade av det med särken och om bloddropparna hamnade på golvet torkade man helt enkelt upp det. I andra samhällsgrupper, som till exempel adeln, var långa tygstycken som lindades och fylldes med gräs eller vitmossa ett alternativ. Vitmossa är en typ av mossa som är väldigt vanlig i svenska skogar och kan ta upp mycket vätska.

Att man inte använde mensskydd kan också delvis hänga ihop med att man inte hade underbyxor på sig. Under särken hade kvinnorna ingenting på sig som hade kunnat hålla en typ av mensskydd.

Vit handvävd halvlinnekypert från cirka 1900. Bindan har vikts på diagonalen sannolikt med något sugande material inlindat och knäppts fast i båda ändar mot ett midjeband eller liknande. NM0181957, Nordiska museet, Elisabeth Eriksson, CC BY-NC-ND.

De första kommersiella mensskydden

Hur förändrade industrialiseringen från och med 1800-talet mensen? Framför allt spelade två faktorer en stor roll: Tillgång till bomull och standardiserade, snabba produktionsprocesser. Dessutom förändrades samhällets perspektiv på hygien och kvinnokroppen.

Under sent 1800-tal vidareutvecklades de långa tygstyckena till menstruationsbälten som kunde köpas i handeln i stället för att man tillverkade dem själv. Runt höften fästes ett bälte som höll en hållare där bindan låg i. Men bältena var dyra och "sugdynorna" som de kallades i patentet från 1889 fick man köpa särskilt. Så de var inte alls tillgängliga för den stora allmänheten.

Patent för en "Sugdyna för menstruationer" av O. Hörig. Patent No. 2353, Kongl. Pantentbyrån, 27 september 1889.

Bomullens stora tvättålighet och mjukhet var en fördel mot andra textilarter som lin eller ull. Bomullens framfart började i Sverige sent, under 1800-talet andra hälft. Att börja virka eller sticka bindor av bomull blev sedan alltmer vanligt, framför allt under 1900-talet. De allra flesta gjorde det själva hemma, men i textilindustrins centrum tillverkades bindorna också kommersiellt. Bindans utveckling hänger också ihop med att textilindustrin gjorde underbyxor till ett spritt klädesstycke.

1896 skriver Sveriges första kvinnliga läkare med universitetsutbildning, Karolina Widerström, i tidningen Idun i sin artikel "Om menstruation och dess hygien":

"Stoppdukarna bli således ock lämpliga plagg, om de uppfylla vissa villkor. Främst af dessa är det, att de anbringas fullkomligt rena. De böra därför ej bestå af flere med hvarandra sammansydda tyglager, ty då äro de svåra att väl rengöra, och de torka långsamt, hvarvid förskämning ytterligare uppstår i deras inre. Ett enkelt stycke tyg, blott sammanviket till huru många lager som önskas, är däremot lämpligt. De böra vidare lätt suga upp vätskor och få ej skafva; böra därför vara af mjukt tyg, bäst taget på snedden."

I Sörmlands museums samlingar finns nio dambindor från 1930-talet. De tillhörde Margit vars mamma stickade dem till hennes första menstruation. Bindan bars med gördel i resår och knytband. Margit minns att när hon studerade i Lund och bodde inackorderad, så sköljde hon upp bindorna, torkade och skickade hem dem till modern för att hon skulle koka dem.

Två kvinnor tvättar vid en å.

Tabun runt mensen medförde alltså också mycket arbete. Att tvätta bindor och torka dem kunde inte ske i det offentliga. Man skulle till exempel hänga en handduk över de torkande bindorna så att ingen förbipasserande kunde se dem.
Tvätt vid Blacksta. Dan Samuelsson, Sörmlands museum, CC BY-SA.

En förpackning med engångsbindor.

Engångsbindorna gjorde menshygien mycket lättare. De blev tillgängliga i Sverige under 1940-talet. Andra engångsprodukter, som till exempel tampongen, uppfanns redan i början av 1900-talet, men var på grund av att den behövde införas i slidan länge tabubelagda.
Sanitetsbindor. Nordiska museet, Karolina Kristensson, CC BY-NC-ND.

Myter och tabun

Mensdiskriminering var ändå vanligt – och är det än idag. Det beror också på alla myter om mensen. Mensblodet betraktades som orent eller som något magiskt eller maktfullt – på positivt och negativt sätt: Man trodde att mensblod kunde användas på eksem eller för att förtrolla en annan person. I Finland trodde man att man kunde göra någon kär i sig om man blandade dess brännvin med mensblod. I Sverige rådde dock tron att förtrollning med mensblod skulle leda till negativa effekter. De här myterna hade olika effekter. I vissa samhällen skulle kvinnor isolera sig från resten av gruppen, fick inte röra vid maten eller förbjöds att visas i sociala sammanhang – ibland än idag.

I Sverige dröjde det långt in på 1900-talet tills kunskap om mensen var allmänt tillgängligt och spridd. I brist på pålitlig information spreds skrock om hur man skulle bete sig under mensen. 1896 skriver Karolina Widerström i tidningen Idun till exempel att man inte bör dansa på en bal under sin mens för att det vore 

"ett bland de farligaste nöjen hon kan deltaga uti, ej blott på grund af den öfvermåttan häftiga och långvariga kroppsrörelsen, utan ock genom det sinnenas rus, som är nästan oskiljaktigt från dansen (...)."

Artikeln som hade till syfte att sprida kunskap om mensen fick mycket kritik och tidningen bad senare om ursäkt för att det hade "sårat mångens känslor" att publicera en artikel om ett sådant känsligt ämne.

Idag är diskriminering mot menstruerande människor fortfarande ett problem. Mensprodukter kostar till exempel ungefär 54 000 och 81 000 kronor per livstid; därför har till exempel Skottland infört gratis mensskydd. I Storbritannien har forskningen visat att 64 % av tjejerna har missat en del av eller en hel skoldag på grund av kostnaderna relaterat till mensprodukterna, skam eller fördomar mot mens. Fenomenet att inte ha råd med mensskydd kallas också för "period poverty".

Källor

  • Denise Malmberg (1991): Skammens röda blomma? Menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition. Uppsala universitet.
  • Heidi Grandell-Sonck (2016): Mens - ett redskap för att bibehålla patriarkala strukturer. Yle. Länk.
  • Nathalie Mark (2019): Menshistoria - från mossa till menskopp (med Denise Malmberg). Menspodden