I Södermanland hittar man två av Sveriges mest ålderdomliga folkdräkter – vingåkersdräkten och österåkerdräkten. I ett landskap där de flesta andra folkdräkter dött ut utgör dessa ett ovanligt och mycket speciellt kulturarv. Hur kommer det sig att just dessa dräkter överlevt genom århundradena? Hur har dräkterna sett ut och hur har de burits av människorna i socknarna?

Södermanland har med sin rika herrgårdsbebyggelse länge varit ett adelsdominerat landskap där högreståndsmässig och borgerlig kultur varit rådande. Detta i kombination med närheten till Stockholm och huvudstadens influenser har påverkat modeutvecklingen i regionen. I ståndssamhället var det politiskt reglerat vem som fick bära vilken typ av kläder och det var förbjudet att klä sig över sin ståndstillhörighet. Det betyder att de rikaste ur adeln ofta bar den senaste modedräkten och denna blev eftertraktad och stilbildande även för borgarståndet. Men majoriteten av sörmlänningarna fick nöja sig med att bära en enklare folklig dräkt. Den folkliga dräkten är socialt präglad och markerar individens sociala rang och status. Folkdräkten har däremot en lokal särprägel och berättar i stället varifrån en individ kommer. I Södermanland har ganska få särpräglade dräkter utvecklats i äldre tid och det var bara en liten del av befolkningen som bar folkdräkt.

Folkdräktstraditionen i Västra Vingåker och Österåker

I Västra Vingåker och Österåker fanns dock en stark självägande bondeklass som socialt kunde hävda sig gentemot adeln och som skilde sig från de icke-jordägande bönderna. Socknarna låg dessutom relativt isolerat och i dessa byar överlevde bruket av folkdräkterna långt in på 1800-talet. Den främsta anledningen till att dräktskicket bevarades har med sockenstämman att göra. Det var sockenstämman som styrde i socknarna i fråga om allt från ekonomi och fattigvård till rättsskipning och tillsyn av församlingslivet. Stämman hade även ett stort inflytande över dräkternas utseende. I Västra Vingåker fattade sockenstämman år 1674 beslut om att dräkttraditionen skulle bevaras för all framtid och att dräkterna inte fick förändras.

Högtidsdräkten som statussymbol

Under 1600- och 1700-talen utfärdades en mängd överflödsförordningar i Sverige. Dessa bidrog till att bibehålla statusskillnader mellan människor och under denna tid sågs folkdräkten som en tydlig klassmarkör. Högtidsdräkten var den finaste och mest dyrbara av folkdräkterna. Till vardags bars i stället en så kallad halvdräkt. Det var bara vuxna som fick bära högtidsdräkten. En person ansågs bli vuxen i samband med konfirmationen, som fungerade som en övergångsritual, och därmed fick man också lov att börja bära högtidsdräkten. Dräkten såg dock olika ut beroende på vem som bar den. En dräkt för en kvinna kunde skilja sig åt beroende på om kvinnan var gift eller ogift, hur rik hon var, om hon hade sorg och hur djup sorgen var. Material, färger och olika detaljer i plaggen markerade bärarens ekonomiska och sociala status. Det gjorde också att en person lätt kunde identifieras av andra och placeras in i den hierarki som fanns i socknen.

Kvinnans högtidsdräkt från Västra Vingåker

Annie Clausen klädd i högtidsdräkt för gift kvinna från Västra Vingåker. Dräkten hon bär är en nysydd kopia av en originaldräkt från 1800-talets första hälft som finns bevarad på Sörmlands museum.

"Bondehustru och dotter i Högtidsdräkt sådan som den brukas i Vingåker", Pehr Hilleström. Nordiska museet, Public Domain.

Vingåkersdräkten är troligen en av landets äldsta och mest kända folkdräkter. Redan på 1600-talet omnämns den som "dräkten från hedenhös" och kvinnans dräkt bär tydliga likheter med kjortlar från vikingatiden. Dräkten består av en lång livkjol med ett fastsytt liv, som ersatte de hängslen som fanns på en vikingadräkt.

Även bindtröjespännet är influerat av vikingatida smycken. Detta spänne fästes på bindtröjan – en jacka lika kort som livet, som bars tillsammans med högtidsdräkten. På vikingatiden omgärdade kvinnorna sina länder med ett bälte, vilket man också gör med dessa folkdräkter. Det allra finaste var att ha ett silverbälte. Då kunde bältet ses som en bank där man samlade sina rikedomar i silver. Men man hade även enklare, breda läderbälten.

Spänne av mässing till bindtröja bestående av två mönsterpräglade rundlar med hängen.

Silverbälte med stomme av läder, överklätt med rött kläde. På framsidan sitter fjorton kvadratiska brännförgyllda silverbeslag, 4,4 x 4,4 cm, monterade kant i kant. Spännets dekor består av en blomma omgiven av blad och knoppar.

Livkjol av rött kläde med ett påsytt 118 mm långt rosa sidenliv, broderat med silke i tambursöm och kedjesöm. Livkjolen avslutas med en passpoal och ett mönstrat skoningsband på insidan. Kilar isydda i sidsömmens nederkant. Ett 270 mm långt sprund mitt fram som knäppes med en hyska och hake.

Läderbälte med överdrag av röd saffian, broderat med silkestråd i flera färger.

Till dräktens bälte hade man ofta en pungtross eftersom det inte var tillåtet att sy in fickor i dräkten. Kvinnor har långt fram i historien ansetts vara farliga och oberäkneliga och man var rädd att kvinnan skulle kunna gömma farliga föremål i dräkten om den hade fickor. I stället fick hon bära sina saker i lösa påsar. Hon kunde till exempel bära med sig ett nålhus och egna bestick i ett bestickfodral. Dessa föremål var dock mest symboliska och användes troligen sällan i realiteten. Något som verkar ha använts mer är doftkrusen. Eftersom hygien är ett modernt koncept så kan vi enkelt föreställa oss att lukterna i kyrkan vid den här tiden inte alltid var så behagliga. Ett doftkrus kunde då komma väl till pass under den flera timmar långa söndagsgudstjänsten.

Huvudbonaden på vingåkersdräkten är från den gotiska perioden. Den är uppbyggd med en halmstomme som täcks med ett mösstak som sedan kläs med ett veckat huckle. Modellen har troligen sett likadan ut sedan 1400-talet. Huvudbonadens främsta syfte var att täcka kvinnans hår, som inte fick visas offentligt.

Halmstomme, mösstak och huckle som tillhör en dräkt från Västra Vingåker.

Dräkttraditionen i Österåker

Österåkerdräkten liknar till stora delar vingåkersdräkten, men huvudbonaderna skiljer sig åt. Huvudbonaden till österåkerdräkten är uppbyggd med en håruppsättning, en så kallad "oppombindning", som senare ersattes med valkar, som bars under ett tyllhuckle. Den saknar alltså uppbyggnaden i halm och är i stället bredare i sin form, vilket blev modernt under 1500-talet.

SLM 9899-5 - "Tre kvinnor iklädda högtidsdräkter, Vingåker", Akvarell av Joseph Wilhelm Wallander.

SLM 6447-5 - "Vardags och högtidsdräkter, Österåker", Akvarell av Joseph Wilhelm Wallander.

Dessa båda bilder visar tydligt hur huvudbonaderna skiljer sig åt. Bilden till vänster visar den karaktäristiska, höga huvudbonaden från Västra Vingåker, medan den högra bilden illustrerar den bredare modellen från Österåker.

Dessa huvudbonader bars endast av gifta kvinnor. Det var viktigt vid den här tiden att skilja mellan gift och ogift kvinna eftersom det innebar högre status att vara gift. Denna status markerades genom olika detaljer i dräkten. Förutom huvudbonadens utseende så var det till exempel också reglerat hur många dekorationsband kvinnan fick lov att ha på förklädet beroende på om hon var gift eller ej. Dräkten var på så vis en statussymbol som talade om för andra vilken social position bäraren hade i socknen.

Österåkerdräkten har hängt med mer i modeväxlingarna jämfört med vingåkersdräkten och man har tillåtit vissa förändringar av plaggen. Till exempel har man godkänt broderier på förklädet. Denna förändring ser man från 1600-talet och broderierna är inspirerade av barocken som var stilbildande under denna tid. Dräkten från Västra Vingåker har i stället behållit sina renässansinspirerade band som dekoration på förklädet. Skillnaderna i dessa båda dräkter kan alltså sägas bero på att de konserverats i olika tidsepoker.

Förkläde av grön rask till högtidsdräkten från Västra Vingåker (SLM 24629-2)

Förkläde till högtidsdräkt från Österåker (SLM 30839-2)

Materialtillgång i socknarna

I början av 1800-talet kom bomullen till socknarna och då började överdelarna till högtidsdräkten att tillverkas i fin bomull. Linne användes då endast som foder eller som särkar som inte visades. I Österåker och Västra Vingåker var man självförsörjande när det gällde ylle- och linproduktion. Man kunde till och med göra handelsresor och sälja tyg till andra socknar och städer. Vid dessa handelsresor köptes annat material in, som användes för att tillverka de mer exklusiva högtidsdräkterna. Dessa bestod nämligen till stor del av köpematerial som importerats till Södermanland, vilket gjorde dräkten mycket dyrbar.

På bilden syns kragen på en överdel till högtidsdräkten från Österåker. För att markera hög status kunde även löskragar användas. Dessa gjorde att det såg ut som att dräktbäraren hade råd att bära flera överdelar till sin dräkt. (SLM 30839-3 - Överdel till högtidsdräkt från Österåker)

Brudhandskarna var också en statussymbol som bars ihop med högtidsdräkten. Dessa handskar är från 1800-talets första hälft och de är tillverkade i vitt skinn med bruna kilar och röda kanter i kragen. De har även broderier i rött och grönt silke. 

SLM 6340 - "Brudhandskar till högtidsdräkt från V. Vingåker"

Mannens högtidsdräkt

Också mannens dräkt är ålderdomlig, även om den över tid förändrats mer än vad kvinnans dräkt har gjort. Mannens dräkt har delvis följt det militära uniformsmodet. Under 1700-talet gick männen från att bära en medeltida koltliknande långtröja till att börja bära justaucorps (franska "tätt efter kroppen"), som med ett vardagligt uttryck kallas långrock. Den ser likadan ut framtill som långtröjan, men baktill har den en modernare skärning. Plagget har franskt ursprung och har inspirerats av det militära modet. Att männens dräkt utvecklats mer och snabbare än kvinnornas dräkt tros delvis bero på att de reste mer och längre, vilket gjorde att de i högre utsträckning influerades av andra modedräkter. Dels tros det bero på att männen hade ekonomi nog att införskaffa nya plagg, medan kvinnorna inte hade samma möjlighet att styra över sin egen ekonomi.

En möjlig förklaring till att mannens dräkt liknar militäruniformen är Karl XI:s härreform. Den innebar att rotesoldater placerades ute i socknarna och plötsligt blev det konkurrens om kvinnorna i byarna. Mannens dräkt behövde därför moderniseras för att stå sig i denna konkurrens gentemot de ståtliga soldaterna.
SLM 33843-2 - "Sommardrägt och Winter-kyrkodrägt", Josef Wilhelm Wallander.

Det är också under 1700-talet som männen i dessa socknar börjar bära knäbyxor. Knäbyxorna är inspirerade av det franska modet och bärs vid den här tiden redan inom det militära. Byxorna har en smal lucka framtill och bärs ihop med ett dekorativt knäbälte. Till de finaste högtidsdräkterna förekom knäbyxor av renskinn, men det vanligaste var att bära byxor av vadmal eller linne.

Vardagsdräkten

Högtidsdräkten bars i kyrkan och på kyrkbacken om söndagarna. När man sedan kom hem från gudstjänsten byttes högtidsdräkten ut mot en så kallad halvdräkt eller vardagsdräkt. Ursprungligen hade vardagsdräkten samma tillskärning som högtidsdräkten, men den syddes av betydligt enklare och hemtillverkat material. När modedräkten delades till liv och kjol i mitten av 1500-talet följde sakta men säkert folkdräkterna efter och på 1600-talet delades den till en mer praktisk arbetsdräkt. För kvinnan består denna av en randtröja med ett livstycke, en särk under, en kjortel samt ett förkläde till. Österåkerdräkten och vingåkersdräkten liknar varandra i modellen på liv och i färgerna, men skörten på österåkerdräkten är något större och kallas "råttöron", medan vingåkersdräktens skört är mindre och kallas "musöron".

Under empiren kortades livet på halvdräkten något, men därefter har utvecklingen av dräkten stannat och modellen har förblivit den samma. Det har kunnat gå hundra, ibland flera hundra år innan dräkterna förändrats och även då har det handlat om små detaljer.

Den röda färgen var en kunglig färg som var mycket dyr och därför hade dessa plagg hög status. I museernas samlingar är det många gånger just de röda plaggen som finns bevarade. Troligen beror det på att de använts allra minst, endast vid speciella tillfällen, och därför har de inte slitits och förstörts som de plagg man använde till vardags. Genom bouppteckningar vet vi att det förekommit många olika färger på både högtidsdräkterna och halvdräkterna, även om dessa plagg inte finns bevarade.
SLM 9440 - "Randtröja till halvdräkt från Österåker"

Bruket av folkdräkt dör ut

På 1800-talet börjar dräktskicket dö ut i samband med att lagaskifte införs. Denna förändring gjorde att byarna splittrades eftersom gårdarna placerades längre ifrån varandra. Detta gjorde i sin tur att den sociala kontrollen minskade och sockenstämmorna förlorade sitt inflytande över dräkterna. Även industrialiseringen påverkade dräktskicket. Människor från byarna började flytta in till städerna och där blomstrade textilindustrin. Utbudet blev fort större och modeväxlingarna gick allt snabbare. Vid 1800-talets mitt hade allmogens bruk av folkdräkter i sort sett upphört, men i Västra Vingåker fortsatte bruket en tid in på 1800-talets andra hälft.

När allmogen upphör att bära folkdräkt tas bruket över av adeln och kungligheterna. Detta är ett led i den nationalromantiska eran under slutet av 1800-talet. Det är också nu som Artur Hazelius inleder arbetet med att samla in allmogeföremål och dräkter för att skapa Nordiska museet.

På Sörmlands museum finns drottning Victoria Bernadottes folkdräkt bevarad. Hon var en tysk prinsessa och gift med kung Gustaf V. Drottningens dräkt är inspirerad av högtidsdräkten från Österåker, men den kallas för "Drottning Victorias vingåkersdräkt". Den är dock omgjord för att bättre följa det rådande modet. Dräkten är avskuren i livet och drottningen bar en korsett under för att få den rådande modesiluetten. Bältet som omgärdar livet är vänt bakochfram så att broderierna sitter framtill och inte baktill som på en traditionell dräkt.

Dåvarande kronprinsessan Victoria införde bruket att kvinnlig personal på det kungliga Tullgarns slott i Södermanland skulle bära folkdräkt. Deras dräkt var dock enklare än den som drottningen själv hade. Efter drottning Victorias död valde kung Gustaf V att skänka hennes dräkt till Sörmlands museum där den nu finns bevarad.

När kungligheter och adel började använda folkdräkter brydde man sig med andra ord inte om att följa de traditioner och regler kring dräkten som tidigare funnits. Vid den här tiden blir det dessutom vanligt att manliga studenter börjar använda nationsdräkter i spex och liknande. Därmed är det traditionella bärandet av dräkten i princip borta.

"Nergårds-Lasse" Sibbe Malmberg med Philocorostruppen, Uppsala Studenters Folkdansförening, på Skansen år 1905. Dampartierna dansades av unga män förklädda till rosiga dalkullor.

Under 1900-talets första hälft börjar föreningar, så som handarbetets vänner, att intressera sig för folkdräkterna och man börjar sy egna tolkningar av plaggen. Nytolkningarna är ofta mer moderiktiga än vad de traditionella dräkterna fick lov att vara. Till exempel syr man ofta kortare livkjolar under 1920-talet eftersom det vid den tiden för första gången är modernt för kvinnor att visa benen. Liven kunde också göras längre så att de gick ner över brösten och klänningen fick därmed ett annat utseende som inte följde traditionen. Dräkterna kunde också bäras året runt, medan de traditionella folkdräkterna var hårt reglerade när det gällde vilka plagg som fick bäras under vilken årstid. Mellan Kristihimmelfärd och Mikelsmäss var det exempelvis förbjudet för kvinnorna att bära tröja till dräkten. Var det kallt fick hon i så fall bära tröjan under överdelen så att den inte syntes.

Under 1900-talet bars folkdräkterna ofta vid högtider och fest. Folkdans blev också populärt. Här ser vi Märta Westerlund, Bertil Forssell, Hilvid Ljungquist (gift Edhager) och spelman Sten Oscarsson i en Vingåkersdans. Fotot är troligen taget i samband med en folkdansuppvisning vid läroverket i Nyköping år 1928. Kvinnornas klänningar är knäkorta och de bär ingen huvudbonad, utan båda har en tidstypisk och för tiden modern 1920-talsfrisyr.

Ser man på folkdräkterna som sytts under 1900-talet blir det tydligt att materialtillgången styrt utvecklingen av dräkten. Under de båda världskrigen var det till exempel svårt att få tag i siden, vilket gjorde att sidenbanden försvann från dräkterna för att sedan komma tillbaka efter andra världskrigets slut.

På 1970-talet började man sedan försöka återskapa de traditionella gamla originaldräkterna. Det rör sig således om en period om nästan hundra år som dessa folkdräkter tillåtits att moderniseras, förändras och bäras på nya sätt. Somliga anser att förändringarna är fel, att det enda rätta är att återskapa originaldräkter och bära dem enligt den gamla traditionen. Men även de senare dräkterna berättar en intressant historia om den tid då de skapades, en tid då man inte endast kopierade original. Precis som samhället så förändras även traditioner och folkdräkterna kan ses som ett exempel på ett levande kulturarv. Återstår att se vad som händer med dräkttraditionen i framtiden.

Text: Bodil Persson

Redaktion: Larissa Borck och Annie Clausen

Källförteckning

Arnö Berg, Inga & Gunnel Hazelius Berg, 1975. Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige. Västerås: ICA-förlaget.

Beckman, BJ., 1943. "Vingåkersdansen" 1743 ett tvåhundraårsminne. I: Ivar Schnell (red.), Sörmlandsbygden. Nyköping: Södermanlands hembygdsförbund.

Boman, Lillemor & Eva Thunér-Ohlsson, 1984. Folkdräkter i Vingåker och Österåker. Nyköping: Sörmlands museum och Vingåkers kulturnämnd.

Boman, Lillemor, Eva Thunér-Ohlsson & Annie Clausen, 2004. Folkdräkter från Vingåker och Österåker. Nyköping: Sörmlands museum och Vingåkers kulturnämnd.

Nylén, Anna-Maja, 1978. Folkligt dräktskick i Västra Vingåker och Österåker. 2 uppl. Sörmländska handlingar 13. Nyköping: Sörmlands museum.