Logotyp

Flykten från Syrien till Sverige

2015 fylldes svensk media av artiklar och reportage om kvinnor, män och barn som anlände till tågstationer i Malmö och Stockholm, på flykt från krig. Vilka är människorna bakom rubrikerna?

Kriget i Syrien har skapat en stor humanitär katastrof och stort mänskligt lidande. Byggnader och kulturarv är förstörda. Under 2015 inträffade det som kom att kallas "flyktingkrisen", då över 160 000 personer sökte asyl. Merparten av dessa människor kom från kriget i Syrien. 

Kriget bröt ut 2011 och pågår fortfarande 2018. Den arabiska våren nådde Syrien under våren 2011, vilket ledde till flera demonstrationer som möttes med ett stort motstånd av den sittande Assad- regimen. Konflikten eskalerade till ett fullskaligt inbördeskrig mellan regimen och flera olika oppositionsgrupper. Bristen på journalister och internationell närvaro har gjort det svårt att få ett helhetsgrepp om vad som händer med civilbefolkningen. Konflikten påverkar länderna runt omkring Syrien vilket försvårar hela situationen. Ungefär 12 miljoner människor är på flykt främst inom Syrien eller till grannländer som Libanon och Jordanien.

Här får du följa Ahmad, Imad , Rosif och Safa som berättar om sin flykt från Syrien till Sörmland. Dessa berättelser ingår i en insamling av berättelser och föremål och dokumentation om flykt, migration och exil som Sörmlands museum gjorde åren 2016-2017. Intervjuerna är utförda på arabiska och deras berättelser är hela eller delar av deras livsberättelser.

På smugglingens villkor

"En taxichaufför i Belgrad var väldigt snäll. Han tog oss till sitt hem och vi fick mat, duscha och en sängplats."

Jag heter Ahmad och jag är 22 år. Jag kommer från Syrien och bodde strax utanför Aleppo, i en förort kallad Al Maselmiyeh nära Aleppo-fängelset. Jag studerade och arbetade då kriget bröt ut 2011 och jag blev tvungen att avsluta både studier och jobb.

Under 2012 blev situationen värre och jag hade bara fyra månader kvar innan jag skulle bli inkallad till militärtjänst. Den ville jag inte göra, så jag bestämde mig för att lämna Syrien tillsammans med min familj. Min mamma stöttade mig och det fanns inget att vänta på. Jag ansökte om ett pass och fick ett utfärdat på kort tid. Jag hade nog tur också för hade jag varit i militären så hade jag bara fått ett pass som skulle gälla i två år.

Den beväpnade gruppen vid gränsen mellan Syrien och Turkiet vägrade att låta mig passera eftersom de ville att jag skulle stanna och slåss med dem för landet.

Den beväpnade gruppen vid gränsen mellan Syrien och Turkiet vägrade att låta mig passera eftersom de ville att jag skulle stanna och slåss med dem för landet. Till slut så mutade jag de med 100 euro och de lät mig gå. Min familj behövde inte betala eftersom ingen av dem förväntades göra militärtjänst.

Jag och min familj ville till en början bo och leva i ett arabisktalande land, så från Turkiet fortsatte vi till Egypten eftersom Egypten tog emot syrier utan visum. Vi kom till Alexandria den 25 december 2012. Jag fick jobb i en klädaffär på Gamal Abdel Nasser Street men lönen var bara 700 egyptiska pund och jag hade en hyra på 2000 pund. Under drygt ett och ett halvt år höjdes lönen bara 150 egyptiska pund. Jag började bli desperat och deprimerad.

Min pappa beslutade sig för att resa vidare till Sverige och den 28 augusti 2012 lämnade han Egypten. Ingen av oss i familjen ville varken att han skulle åka sjövägen eller att han skulle åka själv. Men han åkte och vi hörde inget ifrån honom på åtta dagar. Under den här tiden försökte jag lugna mamma med förklarningar att han kanske inte hade tillgång till telefon ännu. En dag hade jag missade samtal från ett okänt nummer och sedan kom ett SMS som det stod: "Jag är din far och jag är i Italien nu".

Senare fick jag veta att min pappa kommit till Sverige den 6 september 2012 och hade sökt asyl. Han beviljades upphållstillstånd och sedan började han ordna med familjeåterförening i Sverige. Jag visste att det inte skulle gälla mig eftersom jag var över 18 år, så i augusti 2014 beslutade jag mig för att resa vidare till Turkiet för att leta efter jobb och bo där eftersom jag inte skulle kunna åka med i min familj till Sverige. I Istanbul arbetade jag i klädbutik och tjänade bara 200 turkiska lira per vecka. Arbetet var slitsamt och efter åtta månader hade lönen bara höjts till 400 turkiska lira. Pengarna räckte inte till för jag hade en hyra på 500 turkiska lira.

I augusti 2015 hade jag lämnat mitt arbete och började planera hur jag skulle kunna resa till Sverige och återförenas med min familj. Jag hade kontakt med svenska konsulatet i Ankara flera gånger. Jag ansökte men fick avslag eftersom jag saknade födelsebevis och andra dokument från Syrien som var omöjliga att få tag på.

Kontakt med smugglare

Vid det här laget kände jag att jag inte hade något annat val än att ta mig till Sverige illegalt tillsammans med min bror. En av smugglarna ville ha 8000 euro, men det var för mycket pengar för oss, så vi bestämde oss för att hitta en billigare resa av smugglarna i Aten. Det finns en berömd gata i Izmir som ligger vid den gamla marknaden och där fanns det många olika smugglare med olika priser. Jag var helt chockad över hur öppet smuggelaffärerna sköttes.

Jag var helt chockad över hur öppet smuggelaffärerna sköttes.

Efter femton dagar i Izmir utan att ha lycktas resa, så åkte vi till staden Bodrom. För att komma dit var vi tvungna att låna 2000 euro från släktingar. Jag ljög för min familj och berättade inte om våra tankar på flykt. Min pappa tyckte inte om idén att vi skulle resa för att det var för farligt, så när han ringde sa jag att jag jobbade i Izmir fast jag egentligen förberedde flykten. Vid den här tiden var min familj i Aintab i Turkiet och de fick tillstånd att resa till Sverige.

Jag kontaktade en av mina vänner som också flytt och kommit fram till Tyskland. Han gav mig råd och vägledde mig till en annan stad. Han berättade att det var långt och svårt med hög gränsbevakning, men tipsade om en smugglare som han hade rest med. Smugglarna ville ha 700 euro och vi fick stanna fyra dagar sovande på gatorna och bara vänta på deras signal att resa. En av de ansvariga smugglarna kallades för Mohammed Al Afaghani för att han var från Afghanistan. Han smugglade människor över gränserna och han berättade hur det brukar gå till. Först skulle vi gå 45 kilometer i skogen utan mat eller vatten. Vi måste gå på nätterna eftersom vi ibland måste gömma oss. Han kände personer som skulle ordna mat och vatten längs vägen. Men jag kände mig rädd för honom så vi valde att återvända till Istanbul för att se om vi kunde ordna någon annan resa.

En dag när jag satt på ett kafé så kom det en man som meddelade de skulle åka till Izmir nästa morgon och sedan vidare till Grekland. Det kostade tusen dollar. Vi valde att åka med honom och vi körde genom skogen på natten tills vi kom fram till Izmir. Där väntade vi på båten och under tiden så fäste vi våra pass, ID och pengar i en bunt runt min mage.

Båten visade sig vara en liten gummibåt och där skulle det få plats fyrtio personer.

Båten visade sig vara en liten gummibåt och där skulle det få plats fyrtio personer. Det enda vi fick ha med var flytvästar och några små saker. Jag och min bror tittade på varandra och efter en kort överläggning så bestämde vi oss för att resa med.

Vilse på havet

I kön till båten hamnade jag efter min bror och smugglarna började trycka mig tillbaka. Jag ropade flera gånger att vi måste åka tillsammans för att jag hade pengarna och passen, men ingen hörde mig. Till slut lyckades jag springa ikapp och några personer lät mig gå före så att jag och min bror kunde åka tillsammans. När jag kom fram till båten fanns det knappt något utrymme, men två andra personer gjorde plats för mig intill min bror.

Den grekiska ön som vi skulle till var inte så långt borta, det var nästan att man såg den innan vi började åka. Han som körde båten insisterade på att åka en annan väg och berättade att resan skulle ta en och en halv timme. Vi började åka på natten och på morgonen när vi fortfarande inte var framme, insåg vi att vi var vilse.

Vi började åka på natten och på morgonen när vi fortfarande inte var framme, insåg vi att vi var vilse.

Många kvinnor och barn började gråta för att vi var vilse utan mat och utan hjälp. Dessutom slutade motorn att fungera och båten började ta in vatten. Några började försöka tömma den med petflaskor och med sina bara händer. Jag och några andra försökte laga motorn och då upptäckte jag att min bror grät. Han kan inte simma och sa att han skulle dö och att han aldrig skulle få se vår familj igen. Han började kräkas av avgaserna från motorn och grät samtidigt. Det kändes så hemskt, som att jag skulle dö. Det är något som jag aldrig kommer att glömma i hela mitt liv. Jag frågade några som jag visste var duktiga på att simma om de hade en pinne eller något annat som min bror skulle kunna hålla fast sig i, och om de kunde ta hand om min bror om något skulle hända.

Det kändes så hemskt, som att jag skulle dö. Det är något som jag aldrig kommer att glömma i hela mitt liv.

Mitt på havet utan fungerande mobil eller något kommunikationsmedel och båten som började sjunka så var vi alla tvungna att kasta saker över ombord för att minimera vikten så mycket som möjligt.

En smartphone av märket samsung

Den här mobilen hade Ahmad med sig från Syrien. Trots att den inte fungerade så kunde han inte förmå sig att slänga den.

 

Många båtar passerade oss, men ingen hjälpte oss eftersom den grekiska regeringen förbjudit det. En av våra vänner på båten hoppade i vattnet och försökte följa efter ett av fartygen, men de plockade inte upp honom. Han blev så trött att han knappt kunde simma tillbaka till båten. Efter det förlorade vi hoppet och trodde att vi skulle dö.

Många båtar passerade oss, men ingen hjälpte oss eftersom den grekiska regeringen förbjudit det.

Så plötsligt lyckades vår vän äntligen starta motorn. Vi började guida båtföraren även om det var dålig sikt och vi hade inget hopp att vi skulle överleva. Slutligen lyckades en av personerna på båten nå smugglaren i Turkiet. Vi skickade våra platskoordinater som skickades sedan vidare till den grekiska kustbevakningen.

När vi kom fram till ön så var det så varmt och vi var väldigt utmattade. Gränspolisen förde bort oss och beordrade oss att sätta oss i solen och vänta tills vi skulle bli överflyttade till flyktinglägret som fanns där. Vi skulle vänta tills vi hade ett papper som skulle göra det möjligt att åka från ön till Aten och sedan vidare till Europa.

Ahmad, hans bror och två andra som också var på flykt badar vid stranden när de hade nått Grekland.

Ahmad, hans bror och två andra som också var på flykt badar vid stranden när de hade nått Grekland.

Folksamling i lägret på den grekiska ön. Lång väntetid och dåliga levnadsförhållanden skapade frustration.

 

Vid den här tidpunkten började min familj misstänka att vi hade lämnat Turkiet. Pengarna började ta slut och jag ville ringa till min familj. Jag köpte ett SIM-kort för 20 euro som visade sig vara ett falskt kort; det gick varken att ringa eller surfa. Jag köpte också två smörgåsar till min bror och mig, men vi var fortfarande väldigt hungriga. I lägret finns det ingen mat, inga filtar, ingen plats att sova eller sitta. Vi var fyra personer som turades om att hålla igång elden och skydda oss medan övriga vilade.

Den var en lång väntan på papper. Endast en person från den grekiska regeringen skulle genomföra registeringen för mer än 5000 personer som var på flykt och kommit fram till de grekiska örarna längs kusten. Innan dess var vi inte tillåtna att resa vidare. Vi var utsvultna och trötta. Det kändes som vi var i ett fängelse för vi fick inte gå någonstans utan det där pappret. Till slut så var det en man som fick nog och satte eld på lägret där vi bodde.

Läs mer: En artikel på SVTs hemsida belyser den frustation som många människor på flykt upplevde på de grekiska öarna.

Branden uppmärksammades i nyheterna över hela världen och ledde till att flera länder gjorde en gemensam insats och många anställda från myndigheterna kom till ön och hjälpte oss snabbt med papperna. Jag hade bara 100 euros kvar för mig och min bror och vi åkte till en restaurang för att äta. Det var första gången på mer än åtta dagar som vi åt och kände oss mätta.

Jag lånade pengar av en vän och vi reste vidare till Aten. Allt vi hade på oss var det vi hade på när vi lämnade Turkiet; en skjorta, shorts och skor. Det var kallt i Aten så Jag köpte en jacka till min bror. Det räckte inte till någon åt mig.

Vi började gå till Makedonien. Vid järnvägsstationen var det många personer som väntade på att korsa rälsen, men den makedonska polisen stoppade dem med taggtrådsstängsel. De ville hindra människor att komma till det överbelastade flyktinglägret. Det var bara tre-fyra personer i taget som fick korsa gränserna för att polisen skulle ha mer kontroll. Min bror gick före mig och när vi sedan möttes hade han plockat några druvor som vi delade på. Sedan fortsatte vi vägen till Serbien.

I Serbien fick vi ett fint välkommande av Röda Korset och av serbisk polis. De var trevliga gav oss mat, kakor och en flaska vatten. Vi lyckades ta en taxi till huvudstaden Belgrad, men vi kände oss stressade att snabbt fortsätta till Ungern för vi hade hört att länderna började stänga gränserna. När vi kom till Belgrad så var det natt och väldigt kallt och vi har ingen plats att gå och hade inga pengar.

En taxichaufför i Belgrad var väldigt snäll. Han tog oss till sitt hem och fick mat, duscha och en sängplats.

Nästa dag fick vi nya kläder och han körde oss till centralstationen så att vi kunde fortsätta vår resa till Ungern. Jag lånade pengar igen från en annan person som också var på flykt och köpte en mycket gammal mobil som de ville ha 50 euro för och ett telefonkort.

Äldre mobil med knappsats, märke Samsung.

Den här mobil köpte Ahmad dyrt i Serbien för att kunna kontakta sina föräldrar i Sverige.

 

Efter det ringde jag min pappa och berättade för honom var vi var och bad honom att skicka pengar för att fortsätta vår resa. Min ena bror var i Rumänien sedan tidigare och han hade ansökt och blivit medborgare där. Vi möttes upp och han tog oss till ett hotell där vi äntligen kunde sova. På morgonen tog han oss till en busstation för den fortsatta resan. Därefter gick vi igenom skogen på natten för att inte bli upptäckta och tagna av den ungerska polisen. Vi ville undvika att lämna fingeravtryck i Ungern eftersom vi ville till Sverige.

På varje ställe som vi anlände till efter att ha passerat Serbien var polisen hjälpsamma och organiserade hur människor skulle passera. Antingen skulle man lämna fingertryck i Tyskland eller åka vidare till det landet man ville åka till. Jag ringde en av min mammas släktingar som hämtade oss och bjöd hem oss. De ordnade sedan ett natt-tåg från Tyskland till Danmark och sedan vidare till Malmö. Efter det så kunde jag ringa min pappa som mötte upp oss i Flen.

Jag var så glad att vi hade kommit fram till Sverige efter en månad på flykt och att vi kom fram till familjen och att vi återförenades igen i ett hem. 

På nästa sida

Rosif berättar om den hastiga flykten från hemmet i Syrien. Hur kändes det att gå tillbaka för att leta upp de glömda passen, samtidigt som bombningar pågick i området? När dottern försvann? Och om givmildhet och en önskan om att hjälpa varandra.

Nästa