Logotyp

Yrket som försvann

- historien om hemsyster Greta Andersson

En medelålders kvinna bär en liten flicka på höften, medan hon häller upp saft i ett glas som står på ett bord. Runt bordet sitter två tonårspojkar och en liten flicka. Tapeterna bakom dem är mönstrad och på väggen sitter en stor klocka.

Sommaren 1936 sitter tre flickor i en berså och pratar om framtiden, de är sexton år och har precis slutat skolan. En av flickorna, Greta, drömmer om att erövra världen. Men vilka möjligheter har hon, en ung flicka från en statarfamilj?

Drömmarna hinner aldrig ta form. När Gretas familj får en förfrågan om hon kan börja arbeta som hembiträde hos syskonen Aurore och Gustaf Holmberg, tackar hennes mamma ja till platsen. Vad Greta vill är det ingen som frågar. Kanske blir det bara över sommaren, tänker hon. Men en sommar blir till flera år och när Aurore Holmberg dör har Greta arbetat hos familjen i elva år.

Greta Andersson självbiografi

I museets samlingar finns Gretas självbiografi. Där berättar hon bland annat om hur det gick till när hon hamnade hos syskonen Holmberg:

Året var 1934. Vi hade slutat fortsättningsskolan och gått och läst för prästen, alltså konfirmerats. Nu var det sommar. Vi, det var Märta, Gunborg och jag, alla födda på Christineholms gård. Våra föräldrar arbetade på gården.

Nu skulle vi ut i livet och försörja oss själva. Naturligtvis pratade vi om framtiden. Märta hade redan fått plats som köksa. Gunborg hade också sin närmaste framtid klar. Hon skulle till Morpans pensionat i Råby. Så återstod jag, som inte visste vad jag skulle göra, bara att jag skulle "erövra världen". Jag skulle fylla 16 år i september.

När vi satt och pratade om framtiden i Gunborgs berså kom bud om att jag skulle gå hem. Vi hade främmande och det gällde mig. Innan min mamma gifte sig hade hon tjänat som jungfru hos syskonen Holmberg i Nyköping. Detta "herrskap" hade kommit i droska för att fråga om jag ville komma och hjälpa dem i sommar.

Min stackars mamma skakade på huvudet och sa:

– Ja, mitt kära herrskap, hon kan ju ingenting.

Jag var nämligen enda barnet och mycket bortskämd. Kamreren, som var mycket barsk i rösten och hade pincé, frågade då:

– Kan hon elda i spisen? Ja, det kunde jag.
– Kan hon koka potatis? Ja, det kunde jag.
– Då får hon komma.

Ingen frågade vad jag ville, så vaga var mina framtidsplaner.

Det blev inte bara ett tillfälligt sommarjobb hos Aurore och Gustaf Holmberg, som Greta föreställt sig. När Aurore dör 1945 och Greta och hennes släktingar ärver gården, har hon arbetat som hembiträde hos syskonen på Östra Storgatan i elva år.

En hall med trägolv och trasmatta på golvet, kantas av ett antal öppna spegeldörrar. Väggen är prydd med pärlspont.

Östra Storgatan 15, där syskonen Aurore och Gustaf Holmberg bodde.

 

En dag på Östra Storgatan 15

Min arbetsdag började kl. 07.00 med att elda i spisen. Klockan 07.30 skulle kamreren ha silverte med skorpa på sängen. Fröken och jag drack kaffe 07.45 och hörde då samtidigt på morgonandakten i radio. Jag var ju också familjemedlem.

Sedan var det dags att elda i kakelugnarna och bära in tvättvatten. I rummen fanns kommoder med tvättsäll och plats för pottan, även den skulle tömmas. Det var frukost klockan 10.00. Så småningom blev det dags för disk, bäddning och vedbärning. Det fanns fyra rum och kök. Jag skötte också inköpen.

Klockan 15.00 åts middag. Herrskapet åt i köket med pigan, det vill säga med mig. Efter middagen var det disk. Sedan var det dags att hämta Södermanlands Nyheter i speceriaffären, som jag fick läsa högt för kamreren då han såg mycket dåligt. På förmiddagen hade jag läst Svenska Dagbladet för honom, om inte Fröken hade gjort det. Så var det dags att sopa och damma.

När jag vid åttatiden på kvällen tagit in mjölk, smörgås eller skorpor, samt bäddat och tagit in tvättvatten och friskt vatten i karafferna, var jag ledig för dagen och frågade då om jag fick gå ut. Så gick vi då, en väninna och jag, Storgatan upp och ner. Det gjorde alla ungdomar på den tiden, det var kvällsnöjet. När jag kom hem skulle jag knacka på frökens dörr och tala om att jag kommit hem. Ledigheten var en söndag i månaden och då kunde jag åka hem, men först skulle morgonsysslorna skötas.

Sommar på Sävsundet

En grupp kvinnor och en man sitter på gräset framför ett litet torp. En av kvinnorna har ett barn i famnen. De fikar och småpratar.

Kalas på Gamla Sävsundet på Långölandet, där syskonen Aurore och Gustaf Holmberg brukade tillbringa somrarna. Fru Sofia Holmberg sitter främst . Sen är det Mor Hedda Holmberg till höger.

Nu lockade världen utanför!

När Aurore dör ärver Greta och hennes släktingar Holmbergs gård och Greta får nya erbjudanden om att arbeta som hembiträde. Men nej! Nu lockade världen utanför Nyköping och 1946 börjar hon sin utbildning till hemsyster vid Uppsala hemsysterskola. Ur Gretas självbiografi:

Året var 1946 och mitt arbete hos syskonen Holmberg var slut. De båda syskonen var borta. Jag måste alltså tänka på vad jag nu skulle ägna mig åt. Inget betyg hade jag, men erbjudanden om arbete som hembiträde fick jag. Men nej! Nu lockade världen utanför Nyköping.

Någon sa – Jag tycker att Greta ska bli hemsyster. Jag visste inte vad det var eller vad det innebar, men den 1 april 1946 kom jag till Uppsala Hemsysterskola på ett och ett halvt års utbildning, för att sedan komma ut och hjälpa sjuka husmödrar i arbetarfamiljer med hem och barn. De rikare i samhället hade hembiträden.

Hemsysterskolan i Uppsala

Ett stort vitt sekelskifteshus i en grönskande trädgård. På trappan ser man ett par unga damer i förkläden.

År 1916 grundades i Uppsala den första hemsysterskolan i Sverige. Där utbildades unga kvinnor i att hjälpa till i arbetarhem där mamman var sjuk. Hemsystern skulle "hålla hemmet igång" så att pappan kunde fortsätta att arbeta och barnen kunde komma till skolan "hela och rena" trots mammans sjukdom. Detta skulle betalas av kommunen och vara gratis för hemmen. Skolan lades ner 1973.

I Gretas häfte "hemkök", från tiden på Uppsala Hemsysterskola, finns noga planerade menyer för en familj på fyra personer och exakta uträkningar av kostnaderna.

Det gällde att kunna hushålla med matkassan när man kom ut i tjänst. Vi fick matpengar en gång i veckan och det skulle man redovisa för när man slutade. Gissa om det var ett pusslande. Jag minns många familjer som sa:

– Ja, se syster Elin hon kunde hushålla hon. Alltid god mat, Gud vet hur hon bar sig åt.

Inte lätt att komma efter henne till ett hem för mig som nybörjare.
Gruppbild på 11 kvinnor, 6 står bakom de 5 som sitter. Alla är iförda svart, hellång, klänning och alla utom den mittersta, äldre kvinnan, har även förkläde och huckle.

Invigning i Uppsala domkyrka den 21 september 1947. Greta Andersson tredje från vänster, i bakre raden.


I allmänhetens tjänst

Hemsystern arbetade i uniform. En del av utbildningen bestod av att tillverka sina egna arbetskläder. Under hemsysterutbildningen skulle eleverna ha färdigställt:

  • 3 klänningar
  • 6 förkläden av vit bomull
  • 2 dok av vit bomull
  • 6 stärkkragar av vit bomull med hålsöm
  • 1 svart kappa
  • Svart hatt
  • Armbindel i lila kläde med emblem

- Vi hade som arbetsuniform grårandig klänning, vitt förkläder och dok, svarta och grå strumpor och långa kjolar. Svart klänning var vår högtidsdräkt, berättar Greta.

"Kom nu ihåg att ni inte är privatmänniskor, utan i allmänhetens tjänst"


Ett av visdomsorden som Greta och hennes studiekamrater på hemsysterutbildningen år 1947 fick höra var: "Kom nu ihåg att ni inte är privatmänniskor, utan i allmänhetens tjänst". Kanske bidrog detta till att Greta alltid klädde sig i sin hemsysteruniform när hon var i tjänst fram till sin pensionering 1982, trots att hennes arbetskamrater då övergått till att bära privata kläder.

En hel drös med unga damer sitter och står utspridda över trappan till ett trähus. De är glada, vissa sitter i knät på varandra, det är soligt.

Gruppbild från Uppsala Hemsysterskola. Sittande längst fram till höger Greta Andersson

En lösmanschett av stärkt bomull med broderad dekoration, är fotograferad mot en svart bakgrund.

Hopvikbar lösmanschett av stärkt bomull med broderad dekoration. Sannolikt tillverkad av Greta, under utbildningstiden.

 

Yrket som försvann

Visst var det på svaga knän jag första morgonen trädde in i ett främmande hem och presenterade mig. Familjen hade fått tvillingar och två små barn fanns förut, så nog fanns det arbete på en gång. Det var en mamma, som var oändligt tacksam att få slappna av och vila. Man kan tänka sig hur förskräckligt mycket arbetsammare det var för 50 år sedan, inget cellstoff till blöjorna, inget vällingpulver. Koka vetemjöl och vatten i 20 minuter, kyla detta och sedan värma och späda detta med vanlig mjölk.

Familjen fick som regel 14 dagars hjälp. Om hjälpen skulle behövas längre, så var det meningen att familjen måste ordna för barnen på annat sätt. Kanske mormor eller farmor kunde komma eller också släktingar kanske kunde ta hand om barnen. Vi hemsystrar skulle hjälpa många familjer och behovet var stort på den tiden.

"Det var alltid lika spännande att träda in i ett annat hem"

 

Tiden gick och jag började trivas med att ständigt byta arbetsplats. Det var alltid lika spännande att träda in i ett annat hem. Inget hem liknade det föregående. Vi hade många omoderna och dåliga bostäder i Nyköping. Vedspis, dass på gården och ganska få gaslågor. Kallvatten var regel, man fick hämta vatten i en pump på gården. Fattiga var alla, men alla pappor hade arbete.

Åren gick med ständigt nya hem och familjer. Man kan undra hur många hem som jag besökte under 30 år. Tiderna blev bättre och stora förändringar skedde. Genom bättre bostäder, hygien och barnavårdscentraler blev alla friskare. Papporna fick vara hemma när mammorna födde barn och hemsystrarna fick allt mindre arbete. Så kom äldrevården och vi blev hemsamariter istället, ordet hemsyster var inte gångbart längre. Idag är det inga yngre mammor som ens vet vad en hemsyster var för något.

Kämpade för bättre arbetsvillkor 

Greta var under många år medlem i Nyköpings Hembiträdesförening och hon var mycket engagerad i frågor som rörde yrkets rättigheter och kämpade för organisering av hembiträden i Nyköping. När föreningen lades ner 1957 var hon föreningens ordförande.

Vår förening fick snart vind i seglen. Flickorna strömmade till och det blev en fantastisk fin kamratanda. Alla arbetade med liv och lust. Vi sprang med flygblad i herrskapshusen och affischerade om våra möten. Vi ordnade fester för att få in pengar, bjöd in ungdomsklubben och var och en av oss bjöd sina vänner och bekanta på festerna. Dans och underhållning ordande vi själva. Det spred sig som en löpeld på staden, att hembiträdena brukade ordna fester på Folkets hus, som, inom parentes, blev vårt andra hem.

Visst fanns det flickor som berättade att husmödrarna blev oroliga och det fanns till och med de husmödrar som satte flickorna som barnvakter för att de inte skulle kunna gå på mötet. Vi arbetade vidare och förstod; för att nå vårt mål så måste vi alla vara med. Omkring 400 flickor arbetade som hembiträden i Nyköping, det tog vi reda på genom mantalsblanketter och röstlängderna.

"Gör mer väsen av er"

 

Jag fick förmånen att åka på en kurs för hembiträden på Brunnsviks Folkhögskola. Det blev en upplevelse. Thorvald Karlbom från LO kunde inte nog poängtera att vi måste bli en stark organisation för att komma någon vart med våra krav. - Gör mer väsen av er, sa han. Lätt för honom att säga när husmödrarna inte ville bilda någon arbetsgivareorganisation, då gick det inte att föra upp ett gemensamt avtal.

Alltnog, 1944 antog riksdagen en hembiträdeslag där arbetet skulle vara slut kl. 19.00 på kvällen. Vi skulle ha rätt till övertidsersättning, pengar till mat på lediga dagar, samt rätt kost och tillsyn vid sjukdom. Man skulle även ha rätt till ett eget rum. I många hem förvarades saker tillhörande huset i hembiträdets rum. Dessutom skulle ett skriftligt avtal upprättas mellan parterna.

Läs mer