Redan på 1600-talet visade staten intresse och omsorg för våra fornminnen genom den fornminneslag som då tillkom. Bakgrunden kan ses i ljuset av statens strävan att framhäva den egna nationens historiska särställning, samt att legitimera de stormaktsambitioner som var aktuella i dåtidens Sverige. Vårt ärorika förflutna ansågs vara påvisbart genom de fornlämningar och monument som var synliga i landskapet, varför de också borde vårdas och skyddas.
Även i dag skyddas fornlämningar och andra delar av vårt kulturarv av lagstiftningen. Till vardags brukar man då tala om framförallt Kulturminneslagen (SFS nr 1988:950).Där föreskrivs bland annat att fornlämningar är skyddade och inte får åsamkas skador. Den som ändå vill bebygga en plats som hyser en fornlämning måste först ansöka om tillstånd. Länsstyrelsen, som är den instans man då vänder sig till, kan ge ett sådant tillstånd under förutsättning att det först företas en arkeologisk undersökning. I beslutet anger också länsstyrelsen vem som ska genomföra undersökningen. Flera alternativ finns i form av länsmuseer, statliga aktörer, privata företag och stiftelser. Vidare fastställs också vem som ska bekosta undersökningen. Vanligtvis är det den som står bakom byggföretaget.Arkeologiska undersökningar sker ofta i flera steg beroende på hur mycket kunskap man har om en viss fornlämning och en viss plats. Helt kortfattat brukar man tala om särskild utredning, arkeologisk förundersökning och särskild undersökning. Vid en särskild undersökning, eller en så kallad slutundersökning, genomförs ofta en mer omfattande undersökning av fornlämningen, då den också dokumenteras till sin helhet och helt sonika grävs bort. Först därefter kan marken bebyggas.
Lars Norberg, arkeolog, Sörmlands museum
Mer finns att läsa här.
www.riksdagen.se
www.raa.se
www.kms.raa.se
www.d.lst.se