Vrå var ca 3500 f.Kr. en idealisk plats för odling. Det visar fynd av vetekorn och malstenar som gjorts vid utgrävningar på platsen. Vindruvorna som växte här var förmodligen vilda, men kanske hade någon haft med sig de första plantorna från sydliga resor. Vrå har varit en boplats för några av Mellansveriges första jordbrukare men också en plats för olika ceremonier. Kanske höll man skördefester här.

Vad tänkte bonden på när han för första gången röjde marken för att kunna så? Var det stenigt och tungt? Värkte ryggen?

Kanske det inte var så jobbigt ändå. Sandjorden blev troligen lättbearbetad efter att skogen röjts bort med hjälp av eld. När skogen eldats sådde man i den varma och bördiga askan, s.k. svedjebruk. Då behövdes inte så mycket armstyrka, men det krävdes skicklighet i att hålla lågorna i schack. Svedjebruk var vanligt länge i Sverige, ända till början på 1900-talet förekom det i Dalarna och Värmland. I till exempel Danmark hade man redan under stenåldern börjat använda oxar och årder, en slags enkel plog, för att bearbeta jorden. I Vrå har dock inga fynd av större dragdjur gjorts.

Bönderna i Vrå hade får, getter och svin. Det är inte otänkbart att man också hade kor, även om arkeologerna ännu inte funnit ben från dessa. Det har man däremot gjort vid en lika gammal stenåldersboplats utanför Vagnhärad, inte så långt härifrån.

Tusentals fynd av stenåldersföremål som yxor, malstenar och knackstenar (stenar som användes ungefär som hammare vid tillverkning av stenverktyg) har hittats här omkring. Väldigt många stenyxor och andra fynd har påträffats i jordbruket. I det äldre jordbruket när bönderna fortfarande gick efter plogen var det lätt att upptäcka saker som plöjdes fram. Idag sitter bonden högt uppe i sina maskiner och har inte samma överblick.

Fynden i åkrarna visar däremot inte var stenålderns åkrar låg. Det mesta av det som idag är bördig åkermark låg under vatten på stenåldern. Därför har de upphittade föremålen antingen tappats eller kanske slängts eller offrats från en båt. Stenålderns åkrar och boplatser låg mycket högre i landskapet, på ca 45 – 50 meter över havet.