Widengrens och Ljungströms hette de två största klädtillverkarna i Vingåker under 1900-talet. Båda företagen har haft konfektionsverkstad här på Åbrogården. Ljungströms övertog lokalerna 1937 när Widengrens flyttade till sin nya fabrik, som idag är Vingåkers Factory Outlet. Ljungströms hade kvar klädproduktion här till 1970. Widengrens öppnade sin första konfektionsverkstad 1896. Den låg nere vid järnvägen och var en av de första i Sverige. Snart öppnade de även en verkstad här på Åbrogården. I början anlitade företagen skräddare och sömmerskor som satt hemma och sydde. Det kallades lönsömnad. Ofta hjälpte hela familjen till. De kom till verkstaden och hämtade tillskurna tyger och lämnade senare tillbaka färdigsydda plagg. Lön fick de om plagget blev godkänt i den så kallade avsyningen. I takt med att konfektionsindustrin utvecklades fick fler fast anställning. På syavdelningarna behövdes mest personal och där jobbade mest kvinnor. Det fanns olika nivåer bland sömmerskorna. De som behärskade alla tempon (=symoment) kunde få arbeta som ”reserver”. Det innebar ett mer varierat arbete eftersom man fick hoppa in och sy där det behövdes. Ena dagen kunde det vara kappor, andra dagen kostymbyxor. Reserverna tjänade mer än vanliga sömmerskor.Männen arbetade främst i pressverkstaden, på lagret, på skäret eller i ledningen. Det fanns två olika sorters pressare, underpressare och a-pressare. A-press var slutpressen när plagget var klart. Det kunde exempelvis innebära att göra pressveck på byxor och ta bort de sista kritmarkeringarna. A-pressare arbetade i stående ställning med tunga järn på så kallade presshästar. Det användes mycket kemikalier och en del blev sjuka. A-press ansågs vara ett tungt arbete och man tyckte inte att kvinnor var lämpliga. Pressare hade något högre lön än sömmerskor, vilket var en källa till irritation. Många gånger har facket varit inblandat i diskussioner kring lönerna."Jag har alltid tyckt att lönen för sömmerskor var för dålig. Det räckte bara till mat och hyra och kanske någon kjol. Det dröjde länge innan man började prata om jämlikhet. På 70-talet sa jag till facket att jag ville bli underpressare med samma lön som dom manliga underpressarna. Fackgubben kunde inte förstå hur jag kunde fråga det!"
Helena, född 1938"Det var tungt att vara pressare, så det var nästan bara killar som var det. På skäret kunde det vara en del flickor. Och i verkstan var det nästan hundra procent flickor. Flickorna var snabbare i fingrarna på vissa saker. Om man jobbade som reserv hade man några fler ören i timmen. A-pressen hade också lite mer än andra. Det var ett mer kvalificerat jobb."
Bernt, född 1927
"Jag hade alltid kostym på jobbet. Det kunde komma en kund när som helst och jag måste kunna representera företaget. Flickorna hade kjol, blus eller klänning. Det var ju inget tvång med klädseln för dom.
Skjorta och slips. Det har jag fortfarande, det är en vanesak, den saken är klar. Jag går knappt på toa utan slips ens än gång!"
Bernt, född 1927"Vi var så tråkigt klädda på jobbet. På 50-talet hade vi alltid förkläde när vi sydde för att skydda våra kläder. Några år på 60-talet var det modernt med en stor nylonrock på jobbet. Det var både för man tyckte det var snyggt och för att det var praktiskt tror jag. Jag tror inte man var mer modemedveten bara för att man jobbade inom konfektionen."
Helena, född 1938"Om man jobbade inom konfektionsindustrin hade man nog råd att köpa kostym oftare. Dom fick ju köpa till förmånliga priser. Och var man med i produktionen såg man vart modet var på väg och fick ett större intresse. På så sätt var man nog lite mer välklädd. Men idag tror jag inte att Vingåkersbor är mer välklädda än genomsnittet. Jag tror vi ser ut som folk utifrån."
Harry, född 1939