Den färgglada folkdräkten från Vingåker är en av de äldsta i Sverige. Dräkten tillhörde bönderna och bars fram till mitten av 1800-talet. Seden krävde att de alltid skulle bära den, både till vardags och till fest. Bönderna var mycket stolta över sin dräkt. Eftersom dräkten endast tillhörde bönderna understödde den ett starkt klassmedvetande. Det gick ju inte att ta miste på att personen tillhörde bondeklassen. Likaså signalerade dräkten på lång väg att personen kom från Vingåker. Grannsocknen Österåker hade en liknande dräkt, men med andra detaljer och färger. Liknande dräkttraditioner har funnits i t. ex Dalarna och Skåne.

Redan i slutet av 1500-talet tyckte man i Vingåker att dräkten var ålderdomlig. Men skräddarna fick inte ändra på något i dräkten när de sydde nya. Sockenstämman, där bönderna själva deltog, kunde dela ut böter till de församlingsbor som ändrade på plaggen eller inte bar dräkten alls. I ett protokoll från en sockenstämma 1674 har Vingåkers kyrkoherde Simming noterat:

”slöts at then gamle wackre klädedräkten, eller manéer och sätt på kläder, uthi ingen motto förändras, hvarken af mans- eller qvinnspersoner”.

Stränga regler gjorde alltså att dräkten knappt förändrades. Reglerna var hårdast för kvinnans klädsel. Mannens dräkt var inte lika traditionsbunden. Den påverkades en del av rådande mode, främst från det militära modet med knäbyxor och långrock.

För kvinnan visade dräkten om hon var gift eller ogift och hur hon hade det ekonomiskt. Den gifta kvinnan hade alltid täckt hår. Till dräkten hörde ett bälte där man hängde det viktigaste, t. ex en tygpung med bestick, nålhus och doftkärl. De rikare kvinnorna hade bälten i silver. I Vingåker fanns många rika bönder som ägde sin egen mark. Och vad kunde vara bättre bevis för välstånd än ett väl synligt bälte i silver? De fattigare ägde bara enklare dräktdelar.
Det var stor skillnad på dräkten om man använde den till vardags eller till fest. Till vardags, i arbete och till vanliga söndagar i kyrkan användes halvdräkt (vardagsdräkt).

I jämförelse med högtidsdräkt (grannlåtsdräkt) var halvdräkten mycket enkel. Högtidsdräkten användes till de stora helgerna jul, påsk och pingst och vid bröllop och nattvardsgång. Man skiljde också på sommardräkt och vinterdräkt. Bytet var bestämt till ett visst datum, oberoende av vädret.

Tavlan till höger föreställer Åsens marknad 1852. Till vänster är Åsens gård och till höger Vingåkers kyrka. På tavlan bär nästan alla människor vingåkersdräkt. De är det ”vanliga folket”, det vill säga bönder. Till höger i folkmassan står ett sällskap som är annorlunda klädda än övriga. Kanske är det herrskapet från Säfstaholms slott som har tagit en promenad till marknaden. I sällskapet står en man i ljus hatt. Det ska föreställa konstnären Wallander själv.

Under 1800-talet minskade sockenstämmans inflytande över dräkten och färre människor använde den. I slutet av seklet kom industrialiseringen igång och det moderna samhället började växa fram. I och med industrialiseringen tillverkades textilvaror och kläder i större kvantiteter. På 1860-talet kom järnvägen till Vingåker med nya influenser utifrån. Allt detta bidrog till att dräkttraditionen dog ut.

Vid sekelskiftet 1900 började en del människor använda vingåkersdräkten igen. Men denna gång på ett helt annat sätt. Nu blev den populär som ett nationalromantiskt inslag hos borgarklassen. Dräkten förändrades en del och bars inte längre enligt de gamla reglerna.

Än idag är intresset stort kring den flera hundra år gamla vingåkersdräkten. Nu förs traditionen vidare genom bland annat kurser och studiecirklar i dräktsömnad.