I kyrkan

Alla var tvungna att gå i kyrkan varje söndag. Fram till mitten av 1800-talet rådde så kallad kyrkoplikt i Sverige. Folk från hela socknen samlades och kyrkbacken blev en mötesplats för olika sociala grupper.

Det syntes på kläderna vem som var vem. Fattig eller rik, gift eller ogift, bonde eller dräng; kläderna skvallrade. Bönderna och deras familjer var kanske lättast att känna igen för de bar den färgglada vingåkersdräkten. Den var påkostad och signalerade rika bönder som ägde sin egen jord. I övrigt kunde en pälskrage och ett fint ylletyg skvallra om att bäraren hade god ekonomi. En fransig kjol och en lappad rock talade också sitt tysta språk.

Gemensamt för människorna på kyrkbacken var ändå att de hade tagit på sig söndagskläderna. Till kyrkan gick man inte i sina arbetskläder. Den som inte hade några söndagskläder tog rena vardagskläder.

Alla hade också någon form av huvudbonad. Männen tog av sig sina hattar eller mössor när de gick in i kyrkan. Kvinnorna behöll sina hattar och schaletter på. En gift kvinna fick inte visa sig utanför hemmet utan huvudbonad. Det ansågs förföriskt och farligt att visa håret för okända män. På landsbygden fanns den här uppfattningen kvar till slutet av 1800-talet.

Men traditionen levde ändå vidare. Fortfarande in på 1960-talet bar en ”ordentlig” kvinna huvudbonad. Det var även en oskriven regel att skyla armar och ben i kyrkan. Idag kan vi som turister bli förvånade när vi iklädda linne och shorts inte är välkomna i en katolsk kyrka.

Fortfarande gör vi skillnad på hur vi knäpper en skjorta. Den skillnaden sägs ha berott på hur vi satt i kyrkan. Damerna satt till vänster om mittgången och herrarna till höger. För att man inte skulle kunna kika in mellan varandras kläder så knäpptes damkläder åt vänster och herrkläder åt höger.


"Det var inte så länge sen kvinnor var tvungna
att ha hatt i kyrkan! Nu går man ju klädd
i nästan vad som helst. Det är ju inget
märkvärdigt om man har jeans i kyrkan.
Men jag skulle nog inte ha korta shorts."

Gunilla, född 1950

Till bröllop

I dag väljer de flesta brudpar vit klänning och mörk kostym eller frack. Vitt anses vara oskuldens färg och det är lätt att tro att brudklädseln alltid varit vit. Men titta på fotot här ovanför till höger. Makarna Loodh gifte sig i Vingåker vid 1900-talets början och blivande fru Loodh hade svart bröllopsklänning. Då var det vanligt att bruden bar svart klänning.

De flesta hade inte råd att köpa en speciell klänning bara till bröllopet. En svart klänning var mer praktisk än en vit och kunde användas vid fler festliga tillfällen. Till bröllop bar man helt enkelt det finaste man hade. Under 1700-och 1800-talet kunde det innebära folkdräkt. I Vingåker den färgglada vingåkersdräkten.

Vit brudklänning bars endast av dem som hade råd. Det vill säga överklassens kvinnor. Men under 1700-talet kunde dessa kvinnor även bära färgglada bröllopsklänningar. Det var först på 1920-talet som den vita klänningen började användas i alla samhällsklasser.

Från 1500-talet och fram till 1800-talet var det vanligt att brudpar tog hjälp av en så kallad brudsäta (brudfrämma). Av brudsätan kunde man låna eller hyra smycken och krona. Ofta var prästfrun brudsäta. Ju högre position brudsätan hade i socknen, desto finare smycken kunde hon hyra eller låna ut. Hon kunde även hjälpa till att klä bruden i fin klänning. Tack vare brudsätan kunde också den fattiga få glänsa riktigt mycket på sin stora dag. Dessutom kunde kyrkan få in lite pengar om prästfrun t. ex hyrde ut kyrkans brudkrona.

Idag väljer många att gifta sig borgerligt och klädseln kan variera. Men även vid kyrkobröllop är valfriheten stor när det gäller klädseln. Ändå följer de flesta den vita traditionen. Det är få kvinnor som skrider fram till altaret i färgglad klänning.


"Jag hade en typisk 60-talsklänning
när jag gifte mig. Det är spetstyg,
men det syns tyvärr inte på fotot.
Jag tyckte den var jättesöt!
Min man hade mörk kostym.
Klänningen blev senare små gardiner
i min dotters dockskåp."

Inger, född 1947