Gymnasieeleverna kunde ha sina hem långt ifrån skolstäderna och måste därför bo inkvarterade där. I Strängnäs blev de ett synligt inslag i staden. Fram till 1849 bar de en särskild grå kappa och de var många i förhållande till stadens invånare.
Att ta emot djäknar, elever, blev en inkomst för stadsbor. Flera djäknar bodde tillsammans i gårdshus och härbren. Namnet ”djäknestall” säger att boendet var primitivt. Mat hade pojkarna med sig hemifrån. Ost, saltat och rökt kött, salt strömming och rökt fläsk var mat med lång hållbarhet. Djäknar som inte hade familjer som försåg dem med mat kunde få ett kungligt stipendium. Det innebar att djäknen fick en eller flera socknar att tigga matvaror i. Systemet kallades sockengång. 1780 avskaffades det. Kongl. Majt. bestämde då att kronan eller staten skulle ta hand om insamlandet. Medlen skulle sedan utbetalas direkt till skolan och fördelas som stipendier till behövande elever.
Många prästänkor tog emot inackorderingar för att dryga ut sin pension. På 1850-talet flyttade Christin Petri till Strängnäs och började ta emot gossar för att försörja sig och sina barn. Upp till 9 pojkar kunde hon ta emot. Det var ett slitsamt och olönsamt sätt att hanka sig fram: ”Här bråkar vi med våra stormande Pojkar men huru länge jag går ut med det, det vet jag ej ty det vill ej bära ihop för mig och slår denna födkrok felt då vet jag ej vad jag ska taga mig till. Jag har stora bekymmer och stora skulder,” klagar Christin i ett brev. Läs mer om Christin Petri på skylt 17.
T o m biskopen kunde ha läroverkselever boende hos sig, berättar biskopsdottern Maria Stade i sina minnen från sekelskiftet 1900. Vi hade ”… läroverksynglingar boende hos oss under många år. Det var sådana som hade det litet fattigt och nu fick bo i biskopsgården. Sedan fanns det också läroverksungdomar som hade ’matdagar’…Skolpojkar som inte hade det så bra ställt, fick gå och äta middag i olika familjer…”
Att gå i gymnasiet och senare i läroverket innebar långt in på 1900-talet att eleven, alltså pojken, måste flytta hemifrån och hitta ett boende på skolorten.
Landstinget i Södermanland startade 1953 ett hem för gymnasieelever vid läroverket i Strängnäs. Det hade plats för 30 pojkar och 15 flickor. Att gossar och flickor skulle dela hus var otänkbart, byggnaderna låg en bit ifrån varandra. Men gymnasisterna åt tillsammans i pojkhemmets matsal.
Gymnasier fanns bara på några orter i länet. Elevhemmet byggdes för att underlätta skolgången för elever på landsbygden som annars kunde ha mycket långa dagliga resor, eller måste bo inneboende. Eleverna kom inte bara ifrån länet utan hela landet. Ett tidningsreferat berättar om elever från Nordmaling, Stockholm och Sorunda. I elevhemmet för flickor bodde Åsa Hellström från Gnesta. På skylt 5 berättar hon hur det var att bo på elevhemmet.
På 1950-talet gjorde många klassresor, precis som under 1600-talets stormaktstid. Det var en tid av högkonjunktur. Svensk industri gick på högvarv, folk hade jobb. Företagen och medborgarna betalade in skatt. Så pass mycket skatt att stat, kommuner och landsting gick med överskott som investerades i ökad välfärd. Högklassig utbildning för alla var prioriterat. De många barnen var landets framtid. Det byggdes nya fina skolor, t ex. Vasaskolan här i Strängnäs. Man satsade på skolmåltider och skolhälsovård. Och ett elevhem. Skolan skulle användas för att förändra samhället. Utbildning, inte föräldrarnas ekonomi, skulle vara vägen till ledande poster i samhället.
1935 invigdes det nya läroverket på Sörgärdet i andra ändan av stan. Läroverket blev i allt högre grad en angelägenhet för staden och staten. Trots det placerades elevhemmet i skuggan av domkyrkan, som granne med rektorn, biskopen och domprosten. För att dessa skulle kunna hålla koll på eleverna som de alltid gjort?
Gymnasieutbildning på allt fler orter och bättre kommunikationer gjorde att elevhemmet lades ned 1970.