”Vad väl jag minns den första dagen i det nya hemmet! Jag och mina två yngsta bröder … vi sprang husesyn … ur det ena rummet och till det andra, uppför trappor och nedför trappor. Jag minns ännu hur rädd jag var, att mina bröder skulle springa ifrån mig, för då trodde jag att jag aldrig skulle hitta ut.”

Maria Stade var ca 6 år gammal då hon tillsammans med sin pappa, biskop Uddo Ullman, sin mor Frieda, sina åtta syskon och familjens tre jungfrur flyttade in i biskopsgården i Strängnäs i juni 1890. Huset var stort och mycket gammalt. Det var byggt på 1600-talet av biskop Johannes Matthiae, drottning Kristinas lärare. Han bestämde att det efter hans död skulle vara officiellt biskopsresidens i Strängnäs.

Till biskopsgården hörde en stor trädgård där mamma Frieda höll höns och trädgårdsmästarens fru hade en svinstia. Egentligen var det förbjudet med svin inom staden. Men alla i staden trodde att grisarna var biskopens så vem vågade ta upp frågan?

I biskopsgården var det ett livligt sällskapsliv. Om somrarna invaderade släkt och vänner. Familjens privata bjudningar avslutades alltid med att alla gemensamt sjöng psalmen ”Den ljusa dag framgången är.” Tre av familjens döttrar gifte sig i gården, två av dem med präster.

Biskopsgården var tjänstebostad för en familj. Men den var, och är, framför allt platsen där stiftets ledare tog emot det övriga samhället. Till officiella mottagningar och middagar kom representanter för församlingar, städer, kommuner, föreningar m. fl.

Då gick det formellt till berättar Maria Stade. Till de traditionella nyårsvisiterna kom präster från stan och landsbygden, lärare och en massa andra människor, alla med fruar. Två gånger årligen var det prästvigning och efteråt var de nyblivna prästerna och deras anhöriga inbjudna till biskopsgården. Vart tredje år samlades stiftets präster till möte i Strängnäs. ”De här mötena hölls alltid på somrarna och vi dukade i trädgården…” mindes Maria Stade.