1927 öppnades de statliga läroverken för flickor. Visserligen hade kvinnor från 1873 fått rätt att studera vid universitet, men utbildningen fram till studenten fick de klara av privat. Trots studentexamen förblev många statliga tjänster stängda för dem. En kvinna kunde inte bli tex. polis, diplomat, tulltjänsteman eller officer. Man ansåg att kvinnorna rent kroppsligt var för bräckliga. De ansågs också sakna den andliga auktoritet och disciplin som dessa yrken krävde. Genom att hänvisa till bibeln kunde kyrkan stänga kvinnor ute från prästtjänsten.

1950- och 1960-talet var, precis som 1600-talet och det sena 1800-talet, en tid då samhället förändrades. Under årtiondena efter andra världskrigets slut var Sverige så rikt som aldrig förr. Staten hade råd att bygga ut välfärden och behovet av arbetskraft inom den offentliga sektorn växte. Vissa yrkesområden, särskilt inom vård, skola och omsorg, ansåg man lämpade för kvinnor. Barnkullarna var mycket stora under 1940-talets sista år. Skolan byggdes ut. Den skulle inte bara ge traditionell undervisning. Jämställdhet mellan könen och avskaffande av sociala skillnader var viktiga samhälls­frågor. Skolan skulle vara ett sätt att ändra strukturerna. 1962 när grundskolan infördes, avskaffades de speciella flickskolorna. Pojkar och flickor skulle ha samma möjlig­heter i en enhetlig skola för alla.

1953 inrättade landstinget i Sörmland ett elevhem för gossar och flickor som gick på läroverket i Strängnäs. Elever som bodde på landsbygden skulle slippa de långa dagliga resorna mellan hemmet och skolan. Flickinternatet hade plats för 15 flickor medan 30 pojkar fick plats på gossinternatet. Sex anställda tog hand om ungdomarna. Med utbyggd gymnasieutbildning på flera orter i länet minskade behovet av ett elevhem och 1970 lades det ned.

Åsa bodde på elevhemmet

”Jag kom in på läroverket i Strängnäs 1962 och bodde på elevhemmet höstterminen 1962 och vårterminen 1963.

Flickornas elevhem var en rödmålad huslänga som sträckte sig från Lektorsgatan strax nedanför domkyrkan till Ångbåtsbryggan vid Östra Strandvägen. En idyll i kvarteren runt Domkyrkan med utsikt över Mälaren och med den gamla Roggeborgen (där vi för övrigt hade lektioner ibland i kalla rum med tjocka stenväggar), Biskopsgården och Domprostgården som närmaste grannar. Vi delade grind med den gulmålade Lektorsgården omgiven en lummig vacker trädgård. Där bodde lektor Folke Göthlin, vår stränge latinlärare som med viftande pekpinne försökte pränta in latinska glosor i våra arma huvuden.

Frukost och middag intogs i pojkarnas elevhem några gränder bort. Där fanns matsal och små sällskapsrum, där vi kunde spela spel och lyssna på grammofon. Om och om igen spisade vi Louis Armstrongs ”Do you know what it means to miss New Orleans?”. I en pytteliten gammal stuga strax intill fanns en filial till flickornas elevhem. Där bodde tre flickor, som jag umgicks mycket med. På kvällarna satt vi vid deras köksbord, förhörde varann på läxor och filosoferade om framtiden.

Flickornas elevrum hade nog plats för cirka 20 flickor. Vi delade rum och alla rum vette mot den lilla stensatta Biskopsgränd. Ljumma kvällar hade vi fönstren vidöppna och inte så sällan slog värnpliktiga från P 10 sina lovar kring elevhemmet för en pratstund.

Jag minns inte så mycket av reglerna på elevhemmet, men tror att vi skulle vara hemma klockan 21 och ha släckt klockan 22. Som jag minns det skötte vi oss själva men det fanns en dam som förestod elevhemmet och höll ordning på oss när det behövdes.”

Åsa Hellström var från Gnesta. Hon föddes 1945.