För ca tusen år sedan kom kristna missionärer till Sverige. I den tidens Sverige måste alla människor leva av det jorden gav. För att präster, munkar och andra ämbetsmän i kyrkan skulle kunna försörja sig måste kyrkan skaffa jord.
Under medeltiden fick kyrkan mycket jord. Kyrkan tog betalt för sina tjänster, som dop, begravningar och vigslar. Kyrkan förkunnade att efter döden hamnade alla människor först i skärselden, reningselden, där alla synder brändes bort innan människan kom till Gud. Om en människa skänkte en gåva till kyrkan förkortades tiden i elden. Kyrkan tog hand om gamla och orkeslösa i kloster och andra inrättningar. Personen själv eller släktingarna skänkte en gåva som betalning. En kvinna som ville bli nunna skänkte sin hemgift till klostret. Väldigt många av dessa gåvor bestod av egendomar, alltså jord. Bondgårdar och stadsgårdar, kvarnar, sågar och rätt till fiske vid floder och kuster kom i kyrkans ägo. Än idag är kyrkan en av Sveriges största jordägare.
Egendomarna användes som lön för präster och andra ämbetsmän. Varje sockenpräst hade en prästgård som han skulle bruka. Det kallades för att ha lön in natura, dvs. i jord och varor. Först 1910 avskaffades systemet och prästerna fick betalt i pengar. En biskop hade hög lön. Det innebär att han hade flera, stora gårdar. Han kunde bruka dem själv eller arrendera ut dem och få betalt antingen i pengar eller varor eller i en mix av båda.
Biskopen i Strängnäs hade många gårdar i trakten. Sundby var en av dem. Dessutom hade han prebenden i bl.a. Vansö, Åker och Härad. Prebende betydde att han fick inkomsten från prästgården, men han bodde inte där. Han anställde en präst som skötte tjänsten i församlingen.
1910 fick Strängnäsbiskopen precis som alla andra präster kontant lön. Samtidigt utredde staten hur mentalvården skulle omorganiseras i landet. Vården skulle koncentreras till några stora anläggningar. Eftersom kyrkan och staten var ett kunde staten överta Sundby 1911 och lägga ett av mentalsjukhusen där.
I början av 1900-talet utredde den statliga Medicinalstyrelsen hur mentalvården skulle utvecklas, utan att bli för dyr. Vården skulle specialiseras och professionaliseras. Runt om i Sverige skulle stora mentalsjukhus, hospital, byggas där patienterna skulle behandlas efter nya, moderna principer. Utredarna föreslog att Sundby gamla biskopsgård skulle bli hospital för Mellansverige. 1911 klubbade riksdagen beslutet.
Det var mycket som talade för att just Sundby var en lämplig plats. Den låg bra till för transporter, till lands och till sjöss. Det skulle inte bli svårt eller dyrt att frakta byggnadsmaterial till platsen. Det fanns dessutom utrymme för många, stora hus på området utan att man behövde bygga igen åkermarken. Sjukhuset skulle nämligen driva lantbruket vidare. Det skulle ge patienterna en meningsfull sysselsättning och anstalten skulle kunna odla sin egen mat, bli självförsörjande. Sist men inte minst, platsen var oerhört vacker. På den här tiden var man övertygad om att en vacker miljö var bra för patienterna.
År 1912 började byggnadsarbetet. Byggnaderna ritades av Gustaf Wickman. När han dog efterträddes han som arkitekt av Carl Westman. I januari 1922 kom de första patienterna. Totalt fanns det plats för 800 patienter, lika många män som kvinnor. Patienterna kom från Södermanlands, Västmanlands, Stockholms och Örebro län. Men behovet växte. Trots utbyggnader var anstalten trångbodd. 1955 var 1324 patienter inskrivna.
Sjukhuset avvecklades 1988. Då hade nya mediciner och en annan syn på vården gjort Sundby omodernt. De psykiskt sjuka skulle inte längre isoleras på stora anstalter utan integreras i samhället. Läs mer om Sundby på skyltarna 49-51.