Genom dopet blir en människa medlem av den kristna kyrkan. Innan det fanns kyrkor döptes människor ute i det fria, i källor bl. a. Enligt traditionen var det just i källan här vid skylten som biskopen Eskil döpte sörmlänningar för ungefär tusen år sedan.

Eskil var utsänd för att missionera i Sverige. Han kom hit från England. För att kunna missionera här måste han söka stöd hos kung Inge den äldre. Men Inge var inte den starka kung Eskil trodde. Han avsattes av sin svåger Blot-Sven, som var hedning. Då gick det illa för Eskil. Han dödades i Strängnäs. Folk kastade sten på honom tills han dog. Kanske var det så att Strängnäs­borna upplevde Eskils kristna lära som ett hot mot den tillvaro och det samhälle de var vana vid. Ungefär som idag då ett moskébygge väcker många motstridiga känslor.

Men kristendomen segrade och Strängnäs blev huvudort för stiftet och här byggdes domkyrkan. För ett nytt stift var det viktigt att ha ett eller flera helgon med anknytning till den egna trakten. Helgonen var män och kvinnor som levat så att de kunde vara förebilder för alla andra människor. Sankt Eskil och Sankt Botvid blev Strängnäs stifts egna helgon. De hade sina speciella helgdagar då alla kyrkor i stiftet hyllade dem. Eskils dag var den 11 juni och Botvids den 28 juli.

Det berättas många historier om Sankt Eskils källa. Det sägs att när hans döda kropp bars för att begravas i Tuna, nuvarande Eskilstuna, vilade bärarna här vid källan. Då började den brusa och strömma, vilket människorna såg som ett tecken från Gud. Det var något särskilt med Eskil.

Källan blev en plats att besöka, att vallfärda till. Under hela medeltiden kom människor hit för att offra i källan och be till Sankt Eskil. Eftersom Eskil verkat här i trakten trodde människorna att han hade en speciell förståelse för människorna här.

Ännu på 1500-talet, efter det att Sverige blivit lutherskt, vallfärdade människor hit, t o m från utlandet. 1568 kom den engelske katoliken William Molteck till källan för att hedra sin landsman. Han förrättade en katolsk andakt på platsen. Detta väckte ärkebiskopen Laurentius Petris stora vrede. Att be till helgon, vallfärda till källor och offra där var ”vidskeppeligit afguderie”! Sådana ceremonier var inte till någon nytta.

Ny lära mot gammal

Sankt Eskil är inte den enda som kommit med en ny och omstörtande lära till Strängnäs eller Sverige. 1520 kom Olaus Petri hem till Strängnäs från en spännande studietid i Wittenberg i Tyskland. Han hade under några år varit elev till professorn i bibeltolkning, Martin Luther. Luther förkunnade att varken påven, helgon eller vallfärder till platser som Sankt Eskils källa hade någon betydelse. Det enda som kunde hjälpa en människa var hennes egen tro på Gud.

För många människor innebar den nya läran att de blev av med den enda trygghet de haft när de varit sjuka eller oroat sig för vad som skulle hända efter döden. Att ge en gåva till kyrkan, tända ett ljus där eller be till Sankt Eskil var i många fall den enda trösten i ängslan för sjukdomar och döden. Hur skulle det gå nu? Vem skulle hjälpa dem?

Det fanns en ekonomisk sida också. En ort där det fanns en helgongrav, en källa eller någon annan ”helig” plats drog till sig besökare. Precis som dagens turister behövde besökarna äta, bo och kanske köpa en souvenir som visade att de varit på platsen. Ungefär som idag då det ordnas vallfärds­resor t. ex. till Santiago Compostella. Kyrkor, kloster och affärsmän såg sina inkomster försvinna på grund av den nya läran. Muslimer som idag besöker Mecka tar med sig presenter hem till alla som inte kunde följa med. Religion och affärsverksamhet har nytta av varandra.

Olaus Petris idéer ogillades av många och han fick faktiskt lämna Sverige under en period. Han förstod, precis som Sankt Eskil, att utan stöd från en stark politiker skulle det inte gå att införa en ny lära. Tillsammans med sin kollega Laurentius Andrae sökte han stöd hos den nya kungen, Gustav Vasa. Herrarna gjorde en överenskommelse. Kungen skulle skydda den nya läran mot att han fick bli kyrkans överhuvud i Sverige. I Sverige skulle alla tillhöra den lutherska statskyrkan.

Systemet med statskyrka som dessa tre herrar lade grunden till i Strängnäs varade till 1800-talet. Då hade samhället förändrats. Människor läste i högre grad bibeln själva och kunde tolka den annorlunda än vad statskyrkan gjorde. 1859 rapporterade domprosten i Strängnäs att det fanns människor i staden som inte höll sig till de goda kyrkliga seder och bruk som ”alltid” varit rådande. Det var de nya väckelserörelsernas folk. De ville bryta sig loss från statskyrkan och bilda egna församlingar som styrde sig själva. Sankt Eskil hade förmodligen känt igen situationen.