När den romersk-katolska kyrkan för tusen år sedan skickade missionärer till bl. a. Sverige gällde det att grunda biskopskyrkor på strategiska platser. Ur kyrkans synvinkel låg Strängnäs utmärkt till. Det var lätt att ta sig hit, antingen med båt längs Mälaren eller längs den gamla landsvägen upp genom landet. Där vägar korsas samlas människor gärna, för att köpa och sälja varor, besluta om gemensamma angelägenheter eller dyrka sina gudar. Det var nog ingen tillfällighet att biskop Eskil kom just hit.
I Strängnäs, liksom på många, många platser i Sverige, är kyrkan den dominerande byggnaden. Vi upplever kyrkobyggnaden som ett alldeles självklart inslag i vårt kulturlandskap. Men om missionärerna för tusen år sedan hade kommit från en annan religion än kristendomen hade våra landmärken sett annorlunda ut. Då hade det kanske legat en moské med minareter på Domberget.
Kyrkan är inte bara ett synligt inslag i landskapet. Också vårt mentala landskap i Sverige är präglat av kristna värderingar. Vår almanacka bygger ännu idag på kyrkoåret, som följer de viktigaste händelserna i Jesu liv. Våra långhelger vid jul och påsk firas till minne av hans födelse och uppståndelse. Att kristendomen så starkt genomsyrar det svenska samhället beror på att kyrkan och statsmakten i tusen år samverkade och drog nytta av varandra.
När biskop Eskil ville sprida sin nya lära behövde han stöd av kung Inge. Samarbetet mellan kyrkan och kungen fortsatte under hela medeltiden. Kyrkans folk, i synnerhet biskoparna, var lärda män som kunde läsa och skriva latin. Många av dem hade studerat utomlands, inte bara kyrkliga ämnen, utan också t. ex. juridik, lagkunskap. Detta var kunskaper som kungen och staten hade nytta av. Det blev tradition att flera av Sveriges biskopar satt med i kungens råd, som på medeltiden var ett slags regering för landet. Strängnäsbiskopen hade en särskild roll i rådet. Han var kansler och hade hand om landets viktigaste handlingar.
Som motprestation fick kyrkan inte bara kungens beskydd utan också jord. För att kunna existera i landet behövde kyrkans folk jord att bruka. Präster skulle ha en prästgård att leva av. I kloster och domkyrkor arbetade många människor. Också de skulle leva av det jorden gav. Kungar och adelsmän, men också vanliga människor, skänkte gåvor och jord till kyrkans olika organisationer. Kyrkan lovade nämligen alla givare att deras tid i skärselden skulle förkortas. I skärselden brändes alla en människas synder bort innan hon kom till Gud.
När Gustav Vasa i början av 1500-talet lät sig väljas till kung, här utanför domkyrkan i Strängnäs, fick landet en regent som inte ville ha konkurrens av kyrkan, adeln eller någon annan. Här träffade han radikala präster som ville bryta den katolska kyrkans makt över människornas sinnen. Laurentius Andrae var en av de högsta prästerna i domkyrkan. Hans kollega Olaus Petri hade studerat i Wittenberg i Tyskland och direkt av Martin Luther lärt sig att goda gärningar, som gåvor till kyrkan, inte är till någon nytta. En människa måste ha en levande, personlig tro på att Gud kommer att frälsa henne. De radikala prästerna och den nya kungen såg fördelar i ett samarbete. Genom att kungen skyddade den nya, lutherska läran kunde prästerna bryta med Rom. Som motprestation erkände prästerna kungen, eller staten, som kyrkans högsta ledare.
Under 1600- och 1700-talet blev Sverige mer eller mindre en luthersk-fundamentalistisk stat. Genom olika lagar och förordningar gjorde staten det omöjligt för andra läror än den lutherska att finnas i landet. Prästerna kontrollerade vid husförhör att alla människor kunde den rätta läran. Kyrkoplikt infördes. Det innebar att alla måste gå regelbundet i kyrkan. Gifta sig kunde man bara göra i kyrkan. Nattvarden, den heliga måltiden som ger gemenskap med Jesus och alla andra kristna, blev en handling som visade att en person var en lojal samhällsmedlem och ett krav för att få statliga tjänster. Prästen noterade vilka som tagit nattvarden.
Eftersom kyrkan fanns överallt i landet kunde den ta hand om en del av den statliga administrationen. Folkbokföringen sköttes av kyrkan. Staten behövde veta hur många människor som bodde i landet för att kunna ta ut skatt och skriva ut soldater. Eftersom alla ändå måste gå i kyrkan blev gudstjänsten en kanal att nå alla människor med statlig information. Från predikstolen lästes det upp viktiga förkunnelser om krig och fred, men också kungörelser om fruktimport eller brandförsäkring.
På 1800-talet förändrades samhället på många sätt. Människor flyttade till nya industriarbeten i städer och tätorter. Tåg och ångbåtar förenklade resandet. Billigt papper och billiga tryckmetoder gjorde det möjligt att sprida nya idéer snabbt. Människor som inte var lutherskt kristna flyttade till Sverige. Kravet på att alla måste vara lutherska blev absurt. 1863 avskaffades nattvardstvånget. 1873 blev det möjligt att gifta sig utanför den lutherska kyrkan. Under 1900-talet avskaffades fler och fler av kopplingarna mellan staten och kyrkan. År 2000 kapades de sista, officiella banden.