För 100 år sedan såg det svenska samhället annorlunda ut än idag. Många människor saknade mat, kläder, husrum och sjukvård, de for illa av spritmissbruk. För kyrkans församlingar blev det viktigt att göra en insats för att lindra nöden och alla församlingsmedlemmar skulle bidra.

När domkyrkoförsamlingen i Strängnäs 1907 invigt sitt församlingshem vid Hospitalsgatan fick den moderna, ändamålsenliga lokaler. Där kunde olika grupper samlas för att ge sitt bidrag till att avhjälpa samhällets orättvisor. Där sydde och stickade kvinnor till barnen på barnhemmet i Karesuando i Lappland. Barnen i församlingen uppfostrades till att hjälpa. Pojkgruppen tillverkade korgar och fiskeredskap eller band in böcker medan flickorna stickade och sydde. Barnens alster såldes på basarer och pengarna gick till nödlidande människor hemma och ute i världen. Samtidigt skapades gemenskap mellan församlingens medlemmar och församlingslivet blev levande och mångsidigt. Läs mer om församlingshemmet på skylt 22.

I församlingshemmet ordnades det också programkvällar för unga människor. Det kunde handla om föreläsningar, diskussionskvällar, sång och musik. Att dricka kaffe tillsammans var självklart, liksom att kvällarna avslutades med en enkel andakt. För 100 år sedan bodde människor i Sveriges städer trångt. Nästan inga ungdomar hade möjlighet att träffa sina vänner hemma och få hade råd att träffas på kafé. Då var det ett alternativ att gå på kyrkans programkvällar.

Idag ser ”nödhjälpen” annorlunda ut än för 100 år sedan. Det kan handla om att lyssna på en vilsen tonåring, att besöka en ensam åldring eller att ge en ung förälder möjligheten att umgås med sitt barn utan att behöva tänka på disk och dammsugning. På Mikaelsgården har verksamheten förändrats beroende på hur behoven i samhället växlat. Det har varit syföreningar, tjejfrukostar, barntimmar, babysjung, konfirmandundervisning mm. Läs mer om kyrka och omsorg under olika tider på skyltarna 9 och 20-22.