Vid förra sekelskiftet hade församlingslivet förändrats. Söndagens högmässa hade tidigare varit det enda tillfället då församlingen träffades. Men nu blev möten, syföreningar, körövningar, söndagsskolor, ungdomskretsar och andra verksamheter för människor i alla åldrar allt viktigare. Man ville nå många församlingsmedlemmar, framför allt dem som inte kom till söndagsgudstjänsten. Eftersom de gamla kyrkorna inte passade för dessa verksamheter började stadsförsamlingarna bygga församlingshem. Samtidigt hade frikyrkorna visat att det visst gick att bygga hus där högtidlig gudstjänst och vardagliga aktiviteter samsades under samma tak.

Efter andra världskriget växte städerna och församlingarna blev allt större. Statliga regler gjorde det nästan omöjligt att dela en församling. Församlingarna löste problemet genom att bygga distriktskyrkor. Utan att förändra antalet församlingar eller kyrkoherdetjänster kunde kyrkan anpassa sig till den nya befolkningsstrukturen på en ort. Detta passade dessutom bra ihop med stadsplaneringens ideal vid den här tiden. Varje ny stadsdel skulle ha ett centrum där människor kunde träffas, handla eller gå på bio och kondis. Och gå i kyrkan. Grannskapet, stadsdelen, skulle vara som en egen liten by. Distriktskyrkan ersatte den gamla socken­kyrkan.

Det låg många idéer bakom en distrikts­kyrkobyggnad eller småkyrka, som den också kallades. Den skulle byggas där människorna bodde. Den skulle fungera både för församlingens vardagsverksamhet och som gudstjänstlokal. Den skulle byggas så billigt som möjligt. Det byggdes t o m flyttbara kyrkor. Själva kyrkorummet skulle vara vackert och värdigt. Småkyrkorna blev en stor utmaning för arkitekterna. Flera stora arkitekter, t. ex. Sigurd Lewerentz och Peter Celsing ritade sådana. Anders Berglund, som ritade Mikaelsgården här vid skylten, var en av dem som antog utmaningen och byggde ihop kyrkan och församlingshemmet. Olivehällkyrkan inte långt härifrån är byggd efter samma idéer. Läs om den på skylt 42.

Församlingsgården

Mikaelsgården här vid skylten invigdes 1973, just på Mikaelidagen. Då hade församlingen planerat i flera år för att få en byggnad som skulle passa så många behov som möjligt. Mikaelsgården är en församlingsgård med en kyrksal. Salen invigdes inte till kyrka. Det var ett medvetet val. Domkyrkoförsamlingen ville ha ett kyrkorum där man kunde experimentera med olika möbleringar och verksamheter. Altare, predikstol, dopfunt och stolar gjordes därför flyttbara. Kommer det mycket folk kan man öppna dörrarna mot vestibulen och göra rummet större. De kyrkliga förrättningarna – t. ex. gudstjänster, dop och vigslar – skulle inte vara låsta av en fast inredning, som i den medeltida domkyrkan. I och med att salen inte är ett invigt kyrkorum kunde den också användas för världsliga evenemang som föreläsningar. Det fanns t o m filmprojektor. Församlingens tanke var att andra organisationer och föreningar skulle kunna använda salen.

Kyrksalen ligger i mitten. Flyglarna, sidobyggnaderna, planerades som flexibla utrymmen för en mångskiftande verksamhet. Ett modernt, välutrustat kök var en självklarhet. Barn och ungdomar var en viktig målgrupp att nå. I församlingsgården inreddes den ena flygeln till ungdomsavdelning. Det skulle både finnas plats för barnverksamhet och en avdelning en trappa ner där tonåringar kunde känna sig bekväma och umgås på sina villkor. Den andra flygeln var ursprungligen tänkt för de äldre i området. Där fanns ett sällskapsrum med bekväma möbler och sammanträdesrum.

Genom åren har verksamheten i församlingsgården förändrats. Men eftersom huset från början planerades flexibelt har det inte varit ett problem. Församlingsgården är alltså ett bra exempel på efterkrigstidens distrikts­kyrkor.

Idag har domkyrkoförsamlingen koncentrerat all sin barn- och ungdomsverksamhet hit till Mikaelsgården. De äldre har sin samlingspunkt i Domherren, församlingsgården nedanför domkyrkan. Läs mer om det på skylt 9.