För 150 år sedan var Sverige en luthersk enhetsstat. Kyrkan hade då i mer än 200 år varit en del av staten. Varje svensk var automatiskt medlem i församlingen i den socken eller stad där han eller hon bodde. Kyrkan skötte folkbokföringen, hade monopol på vigsel och förmedlade statlig information till folket från predikstolen varje söndag. En svensk medborgare måste gå i kyrkan regelbundet, ta nattvarden och svara på frågor om kyrkans lära vid husförhör. Prästerna svor en trohets­ed till staten, precis som alla andra statstjänstemän. Systemet fungerade så länge det gamla bondesamhället bestod. Läs om hur systemet med statskyrka började på skyltarna 1-3.

Från mitten av 1800-talet förändrades samhället snabbt. Människor flyttade från landet in till städer och tätorter och tappade många gånger kontakten med sina rötter och sökte sig till nya sammanhang. Läskunnighet och billiga tryckmetoder gjorde att alla slags skrifter spreds till allt större grupper. Bättre kommunikationer gjorde att folk med idéer om politik, samhälle och religion enkelt kunde resa runt och förkunna dem i hela landet. Människor började i stor utsträckning läsa bibeln själva och kom underfund med att det inte stod någonting i bibeln om att staten och kyrkan skulle vara ett. De ansåg att det viktigaste var vad en människa trodde i sitt hjärta, inte att hon kunde rabbla lärosatser utantill. Dessa människor, de nya väckelse­rörelsernas folk, uppfattades av många som ett hot mot samhället. Eftersom de valde att fira gudstjänst och gå till nattvarden utanför den etablerade kyrkan betraktades de som lag­brytare som måste straffas. Det var prästerna i de lutherska församlingarna som noterade vilka som varit till nattvarden, vilka barn som döpts och vilka som gift sig. Straffet för dem som inte följde reglerna kunde i värsta fall bli landsförvisning.

Frikyrkornas folk var aktiva politiskt och satt i riksdagen. För dem var demokrati och religionsfrihet viktiga frågor. I riksdagen kunde de påverka beslut och lagar. På slutet av 1800-talet förändrades lagarna för att passa det nya samhället. 1873 blev det t. ex. möjligt att gifta sig utanför kyrkan och att lämna kyrkan för att gå in i ett annat samfund.

Gud följer med folket

En skillnad mellan den svenska lutherska statskyrkan och frikyrkorna är synen på församlingen. Statskyrkan ansåg att alla människor som bodde i en stad eller socken hörde till församlingen. Frikyrkorna såg församlingen som en grupp människor som delade samma tro, oberoende av bostadsort. Frikyrkorna krävde inte speciella kyrkorum för att fira gudstjänst, vilket statskyrkan gjorde. Gud fanns där troende människor var församlade. En frikyrkoförsamling skulle styra sig själv, inte vara underställd en biskop eller staten. Församlingsmedlemmarna själva valde och avsatte sina ledare. Alla medlemmar, män och kvinnor, hade en röst vid val. Församlingsmedlemmarna betalade ingen kyrkoskatt utan lämnade frivilliga bidrag. Allt detta skapade gemenskap och samhörighet mellan församlingens medlemmar. En gemenskap som saknades i statskyrkan.

Väckelserörelserna och frikyrkoförsamlingarna leddes ofta av starka personer. De hade läst bibeln noggrant och ansåg att just de hittat sanningen om hur en församling på bibelns grund skulle se ut. Det var inte ovanligt att konflikter mellan starka personer i samma församling ledde till att församlingen splittrades.

Väckelserörelserna kom till Strängnäs i flera vågor på slutet av 1800-talet. På 1870-talet grundades missionsförsamlingen. Till en början träffades medlemmarna hemma hos varandra. På 1880-talet köpte församlingen ett eget hus, det f.d. värdshuset Villan. Det blev deras bönehus, Hvilan. Läs om det på skylt 35.

Under större delen av 1900-talet hade missionsförsamlingen sitt hus på Eskilstuna­vägen. Läs mer på skylt 31. 1976 invigdes Olivehällkyrkan här i det nya bostadsområdet Stadsskogen. 1993 flyttade baptistförsamlingen hit. Läs mer om baptisterna på skylt 23.

Frikyrkoförsamlingarna hade visat att det mycket väl gick att ha högtidlig gudstjänst, kyrkkaffe, söndagsskola, ungdomsverksamhet och syföreningar i ett och samma hus. När statskyrkan på slutet av 1800-talet gick in för att skapa ett levande, aktivt församlingsliv som lockade många människor fanns en förebild i frikyrkorna. De hade visat att människor ville ha gemenskap i vardagen, göra roliga saker tillsammans och tillsammans försöka göra något för att lindra nöden i världen. Läs om statskyrkans församlingsliv på skyltarna 9 och 22.

Inte långt härifrån ligger domkyrkoförsamlingens Mikaelsgården. Det är en församlingsgård med kyrksal och utrymmen för olika slags verksamhet. Den och Olivehällkyrkan är byggda nästan samtidigt och påminner om varandra. Läs mer om Mikaelsgården på skyltarna 43 och 44.

Läs mer om frikyrkor på skyltarna 23, 31 och 40.