Kung Gustav Vasa på 1500-talet var en praktisk man. Med religionens och kyrkans hjälp kunde han hålla god ordning bland sina soldater. Soldater var ökända för att dricka och föra ett vilt och bråkigt liv. 1545 uppmanade han dem i sitt reglemente att gå till gudstjänst på söndagarna. På vardagarna skulle de leva så att de inte förargade Gud, dvs. de skulle vara nyktra, inte slåss eller svära.
På 1600-talet skapades under ledning av Axel Oxenstierna den svenska enhetsstaten. Landet styrdes genom ämbetsverk bemannade med utbildade, lojala tjänstemän. Rikets enhet och framgång vilade på att alla tillhörde den lutherska läran. Militärväsendet skulle vila på samma lutherska grund. 1621 utkom en militär kyrkoordning. Vid alla regementen skulle det finnas präster som förrättade gudstjänst, korum. Alla måste delta. Prästerna förhörde nyinryckta soldater, precis som sockenprästen gjorde hemma. De skulle kunna de viktigaste lutherska lärorna som stod att läsa i katekesen, en liten bok som de flesta kunde skaffa. Prästerna kontrollerade att soldaterna kunde läsa och skriva och när de senast tagit nattvarden. Fältprästerna var helt enkelt en del av den statliga administrationen.
Livet som fältpräst var krävande. 1634 kom fältprästen Benedictus Andrae från Flenmo hem från 30-åriga kriget i Tyskland. Han firade sin hemkomst ordentligt en lördagskväll i Sköldinge prästgård. Kyrkoherden i Sköldinge gick snart till sängs, men Benedictus och några till fortsatte till morgonen. Direkt från festen gick han och höll gudstjänst i sockenkyrkan. Han straffades, men inte särskilt hårt. Förmodligen förstod folk att kriget satt sina spår hos prästen. Många präster dog ute i fält. Så gick det t. ex. för Petrus Olai Hackstadius från Vingåker. 1625 kom han till ett regemente som predikant och följde så småningom med det till Tyskland. Han dog ute i fält några år senare.
1683 gav kung Karl XI ut flera förordningar för rikets militärer. Alla soldater skulle svära krigsmannaed till kungen. Det var nästan som att svära inför Gud eftersom kungen var insatt i sitt ämbete av Gud. Soldaterna stod i ring, tog av hatten och svor eden med två fingrar på fanan. Eden har förändrats genom århundradena. Mellan 1887 och 1965 kallades den ”krigsmans erinran”. Så här svor soldaterna: Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Numera är ”krigsmans erinran” avskaffad.
En dag låg ett kuvert med ”Order om krigstjänstgöring” på Alf Norbergs expedition i Frustuna prästgård. Han skulle bli ”församlingspräst” för 150 unga män som var inkallade i Norrland, 1940. De var mellan 21 och 35 år gamla och skulle vara långt borta hemifrån under mycket lång tid.
Ute i fält skulle Alf Norberg sköta församlingslivet. Det innebar att han varje söndag höll gudstjänst i de lokaler som stod till buds. Det kunde handla om allt från logement till hönshus. Han skulle i svåra stunder vara till stöd för soldaterna. Pastorns uppgift var inte bara att ha hand om det religiösa. Fältpastorn var med och ordnade fester, frågesporter och diskussioner. Allt för att för en stund skingra soldaternas tankar på kriget eller familjen där hemma.
Som alla församlingspräster i Sverige var fältpastorn också statstjänsteman. Det var han som skrev in de inkallade soldaterna i den s.k. fältstamrullan. På pastorsexpeditionen skötte han pappersexercisen. Han skrev intyg, hade telefonkontakt med myndigheter och hjälpte till med ansökningar om bidrag. Den statliga byråkratin skulle fungera också i orostider.
Idag är byråkratin inte fältprästens ansvar. Idag bedrivs militär själavård för att stödja den enskilda individen, oberoende av religiös tro. Muslimska imamer, judiska rabbiner, buddistiska eller sikhiska själasörjare och präster från olika kristna samfund samverkar över hela världen. De träffas och utbyter erfarenheter om hur man bäst hjälper enskilda soldater i svåra situationer. Ett motto för dem alla är ”There are no atheists in foxholes”. Det kan översättas ungefär med: ”I trängda lägen ropar alla efter Gud”.
Själasörjarna inom den svenska försvarsmakten kommer från olika religiösa samfund och följer med förbanden på uppdrag världen över, precis som under stormaktstiden. Det ordnas gudstjänster, men deltagandet är frivilligt. 2008 utkom den nya upplagan av Fältandaktsboken. Den är skriven på svenska, som är försvarsmaktens språk, men den avspeglar att Sverige är ett mångkulturellt land med soldater som arbetar över hela världen. Den innehåller också muslimska, judiska och buddhistiska texter samt böner och psalmer på engelska.
Läs om soldathemmet på skylt 41 och om ett samhälle på kristen grund på skylt 24.