Vid Vårfruberga på Fogdön låg det enda nunneklostret i Södermanland, men det fanns flera kloster för män i landskapet. Katolska kyrkan grundade kloster för kvinnor i Sverige på medeltiden. Det innebar att vissa kvinnor kunde få ett alternativt liv. I stället för att gifta sig kunde en kvinna ta sin hemgift, den egendom hon hade med sig in i äktenskapet, och gå i kloster. Hon gifte sig så att säga med Jesus och hennes hemgift blev klostrets egendom.
Vårfruberga var ett kloster och också en stor jordegendom. Så gott som hela Fogdön tillhörde klostret. Därutöver ägde klostret ca 140 gårdar i Södermanland, Närke, Uppland och Småland. Dessutom ägde klostret kvarnar och hade rätt att fiska på många platser. Jorden och de övriga egendomarna hade skänkts till klostret av tacksamma människor eller kommit med dem som blev nunnor. Det var i första hand de rika och mäktiga, kungafamiljerna och adeln, som gav gåvor åt klostret. Men även vanliga människor gav av sin jord. 1359 köpte Märta i Sanda på Tosterön en gravplats åt sig i klostret. Som tack fick klostret jord i byn Solö, inte långt från klostret.
Nunneklostret på Fogdön blev ett slags storföretag. Abbedissan, klostrets ledare, var VD i företaget. Hon skulle inte bara se till att nunnornas andliga liv följde klosterordens regler. Hon skulle också sköta företagets många delar. Inga Birgersdotter var mellan 1343 och 1351 abbedissa i Vårfruberga. Som ledare fick hon hantera många svåra situationer. Men hon var väl förberedd. Hon kom från en adelssläkt och hade från barnsben fostrats till att ta hand om stora egendomar och ett stort hushåll. Hon hade via familjen goda kontakter till landets kyrkliga och världsliga makthavare. Hennes bror Egisl var biskop i Västerås. Brorsonen Mattias Halstensson var domprost där och riksråd, dvs. satt med i det som kan kallas dåtidens regering. När Inga var ny som abbedissa fick hon problem. Bönderna på Fogdön ville inte betala in sina arrenden, hyror. Då tog hon hjälp av sin bror biskopen. Han skrev till påven och fick fullmakt att varna och i sista hand exkommunicera, utesluta ur kyrkan, dem som bråkade.
Även senare abbedissor markerade sin myndighet och klostrets självständiga ställning. Biskopen ansåg sig ha rätt att visitera, inspektera, klostret. 1421 förklarade abbedissan Cecilia och åtta andra nunnor i ett brev till påven att biskopen var välkommen som hedersgäst, men det var abboten i Julita som var deras visitator! Läs mer om den medeltida kyrkan på skyltarna 25-28.
Efter reformationen på 1500-talet drogs klostren in. Den enda karriären för kvinnor, den som abbedissa med ansvar för stora egendomar, stängdes. Kyrkan blev en manlig sfär. Kyrkan hänvisade till bibeln, där aposteln Paulus på ett ställe säger att kvinnan ska tiga i församlingen. Genom att hänvisa till dessa ord kunde kyrkan utestänga kvinnor från kyrkliga tjänster. Men kvinnor, prästfruar och prästdöttrar, skötte markservicen på prästgårdarna, hjälpte fattiga och vårdade sjuka i församlingarna. Prästänkor i Strängnäs och andra skolstäder kunde försörja sig genom att ta emot skolelever i sitt hem. Läs om Christin Petri på skylt 17. Men detta innebar inte att de arbetade som anställda i kyrkan.
För drygt 100 år sedan var nöden i Sverige bottenlös. Människor svalt, frös, bodde trångt och hälsovådligt, i synnerhet i de växande städerna och de nya tätorterna. Att enskilda prästfruar och andra idkade välgörenhet gjorde inte stor skillnad. Diakonin, arbetet med nödlidande församlingsbor, måste skötas professionellt, ansåg bl. a. domprosten Otto Norberg i Strängnäs i början av 1900-talet. Samma åsikt hade många politiker i Sverige.
Med kraven att det sociala arbetet skulle skötas av utbildade personer öppnade sig flera yrkeskarriärer för kvinnor inom sjukvård, skola och diakoni. Inom diakonin kunde kvinnor utbilda sig för en kyrklig karriär, för första gången sedan nunneklostren på medeltiden. Vid Samariterhemmet i Uppsala och Ersta diakonianstalt i Stockholm utbildades kvinnor för arbete med nödställda i församlingarna. Selma Eriksson antogs till en av Samariterhemmets allra första kurser. I september 1907 fick hon tjänst i Lerbo och Sköldinge församlingar. Cecilia Silfversparre blev domkyrkoförsamlingens första diakonissa.
Att kvinnor utbildade sig och arbetade inom diakonin var inget problem för kyrkan. Men kvinnliga präster var en omöjlighet. 1927 fick flickor rätt att gå i läroverk och ta studenten. Studentexamen var ett krav för många statliga tjänster. Men en kvinna kunde inte bli exempelvis officer, tulltjänsteman eller diplomat. Man ansåg att kvinnor var för svaga rent kroppsligt och att de inte hade den auktoritet som dessa yrken krävde. När det gällde prästyrket hänvisade man till Guds ord. Bibeln tolkades så att det enbart var män som fick bli präster.