På 1600-talet skapades en enhetsstat i Sverige. Den byggde bl. a. på att alla människor tillhörde samma religion, den lutherska. Enligt lagen fick bara den lutherska kyrkan verka i landet. Alla människor som bodde på samma plats tillhörde samma församling. Flyttade man skrevs man in i församlingen på den nya orten. Man kunde varken välja församling eller gå ur kyrkan.
Prästerna förhörde med jämna mellanrum sina församlingsmedlemmar för att kontrollera att de trodde rätt. Alla skulle gå regelbundet i kyrkan. Genom att ta nattvarden visade en person att han var en god kristen samhällsmedborgare. Ingen frågade vad han eller hon i sitt hjärta trodde.
Andra hälften av 1800-talet var en brytningstid i Sverige. Det gamla jordbrukssamhället började luckras upp och människor flyttade till städer och bruksorter. Järnvägen och den moderna tryckpressen gjorde att människor och idéer snabbt kunde nå hela landet. Bl. a. kunde nya idéer om religion spridas i de s.k. väckelserörelserna. Och gamla värderingar ifrågasättas.
Väckelserörelserna krävde att en församlingsmedlem var troende och var villig att genom dopet bekräfta sin tro. Därefter skulle personen leva ett kristet liv. Det innebar att ta ansvar både för sitt eget liv och för dem som hade det svårt. Att själv leva nyktert och hjälpa andra att göra det, var naturligt för väckelserörelsens folk. Församlingen skulle bestå av människor som frivilligt sökte sig dit, oberoende av bostadsort. Bibeln var rättesnöret. Ingen världslig eller kyrklig myndighet kunde stå över bibeln. Församlingsmedlemmar som inte levde upp till kraven kunde uteslutas.
Väckelserörelserna blev på 1800-talet ett allvarligt hot samhällsordningen. De krävde rättigheter som vi idag uppfattar som självklara: lika rösträtt, religionsfrihet, borgerlig vigsel. Inte minst krävde de att religionen skulle vara vars och ens privatsak. Deras församlingar, frikyrkorna, skulle vara fria från statlig kontroll.
Väckelserörelserna kom i vågor. På 1850-talet kom baptismen till Strängnäs. Läs mer om den på skylt 23. På 1870-talet kom nästa väckelserörelse hit. Den blev början till Strängnäs missionsförsamling.
Inom frikyrkorörelsen övade sig medlemmarna i ett demokratiskt styrelseskick. Ledaren eller pastorn valdes av församlingsmedlemmarna. Varje församlingsmedlem, både män och kvinnor, hade en röst. För frikyrkornas folk blev det naturligt att även ute i samhället och i riksdagen arbeta för allmän och lika rösträtt för alla. Kommunal rösträtt hade införts redan 1862. Först 1921 infördes allmän och lika rösträtt till riksdagen.
Frikyrkoförsamlingarna var inte bundna till en geografisk ort, såsom statskyrkans församlingar. De kunde flytta, lägga ned och slå sig ihop med andra precis som församlingen själv ville. Församlingarna var små och deras lokaler var enkla. Här i Strängnäs samlades t ex. missionsförsamlingen till att börja med hemma hos en handelsman på Storgatan. Det var primitivt, man satt på bräder lagda över bockar och med belysningen var det si och så, berättade en anonym församlingsmedlem för ca 100 år sen.
Att arbeta med barn och unga var viktigt. Söndagsskola var ett sätt att nå barn. Många barn vars föräldrar tillhörde statskyrkan hamnade i frikyrkornas söndagsskolor. Utflykter och annan trevlig ungdomsverksamhet lockade och skapade gemenskap. På 1950-talet hamnade Jan Folkegård i missionsförsamlingens söndagsskola. Det var trevligt och han fick många goda kamrater. När han efter något år prövade söndagsskolan i domkyrkan var det inte lika roligt där.
Missionsförsamlingen verkade här vid Eskilstunavägen från 1907. När staden växte på 1960-talet valde församlingen att köpa tomt i den nya stadsdelen Stadsskogen. Där byggdes en modern kyrka, Olivehällkyrkan. Den blev distriktskyrka för bostadsområdet. Läs mer på skylt 42.
Läs mer om frikyrkorna och andra rörelser på skyltarna 23, 32, 35, 40, 42 och 47.