Den medeltida katolska kyrkans ämbetsmän – präster, domprostar, biskopar m. fl. – måste vara läs- och skrivkunniga och ha kunskap om huvudpunkterna i den kristna läran. Eftersom kyrkan var en internationell organisation användes ett gemensamt språk, latin. Präster och andra ämbetsmän skulle tjänstgöra överallt där kyrkan fanns, alltså måste utbildningen vara enhetlig.

Katolska kyrkan bestämde redan tidigt på 1200-talet hur prästutbildningen skulle vara uppbyggd. Vid varje domkyrka inom kristenheten skulle finnas en scholasticus, ett slags rektor, som övervakade utbildningen. En av kyrkans gårdar skulle avsättas till lön åt honom. Undervisningen i latin, dialektik (att bevisa givna satsers riktighet) och retorik (vältalighet) sköttes av lärare. Den praktiska yrkesutbildningen till präst bestod i att djäknarna, eleverna, aktivt medverkade i domkyrkans många gudstjänster under utbildningstiden.

Kyrkans välutbildade ämbetsmän med internationella kontakter blev attraktiva i rikets styrelse. Biskoparna, med sina gedigna kunskaper i dåtidens internationella språk latin, sina kontakter i Europa och sin kunskap om internationellt umgänge, var självklara att utnyttja till statens nytta. Från slutet av 1200-talet satt ärkebiskopen och andra biskopar i kungens råd, den dåtida regeringen. Under 1300- och 1400-talet blev det tradition att biskopen i Strängnäs var rikskansler. Rikskanslern hade hand om rikets viktigaste handlingar och rikets sigill, rikets officiella stämpel.

På lokalplanet blev sockenprästen den självklara ledaren i kraft av sin utbildning och sina kontakter.

Vid reformationen på 1500-talet bröts kontakten med den katolska kyrkans utbildningssystem och kyrkans ekonomiska bas krympte till ett minimum.

På 1600-talet innebar det problem. Läs vidare om hur de löstes. 

Att bemanna stormaktstidens statsapparat

När Laurentius Andrae tillsammans med Gustav Vasa på 1520-talet diskuterade relationen mellan kyrkan och kronan tyckte båda att kyrkans ”överflödiga” egendom kunde användas av staten. Att den egen­domen bl. a. betalade lärarlöner tänkte herrarna inte på. 100 år senare var Sverige en blivande stormakt. Den statliga byrå­kratin växte, men det fanns inte utbildade personer som kunde bemanna den. För att lösa problemet grundade kronan gymnasier på ett halvdussin orter, men inte i Strängnäs.

Strängnäsbiskopen Laurentius Paulinus Gothus skickade 1625 in en skrivelse till kungen för att råda bot på saken. Följande år den 3 juni var det klart. Det skulle inrättas ett gymnasium i Strängnäs för undervisning i ”Guds renande och saliggörande ord, bokliga konster och tungomål.” Till skolhus donerade kung Gustav II Adolf den gamla biskopsborgen intill domkyrkan. Hans mor skänkte 10 000 daler. Räntorna skulle användas till ett trettiotal stipendier. För att betala löner till lärarna anslog kronan några gårdar. Sådana lönegårdar kallades prebenden. Först 1950 drogs gårdarna tillbaka till kronan. Även bostadstomter för lärarna delades ut i staden.

I gymnasierna skulle undervisningen grunda sig på bibeln och vara renlärigt luthersk. För att övervaka att så var fallet skulle stiftens biskopar verka som inspektorer, eforus. Laurentius Paulinus Gothus tog sitt uppdrag på allvar. Han skaffade bra lärare. Han startade ett tryckeri för att se till att skolan och stiftet fick tillgång till de rätta böckerna. Hans efterträdare fortsatte på posten. Skolundervisningen låg formellt under kyrkan i Sverige ända fram till 1960-talet.

Elevmatrikeln, skolkatalogen, från Strängnäsgymnasiets första år berättar om vilka det var som utbildades. Det var begåvade pojkar från alla samhällslager. Prästerna hade i uppdrag att hålla ögonen öppna under husförhören och se till att de lämpliga hamnade i gymnasiet. Med hjälp av stipendier eller sockengång – tiggeri i socknarna – kunde fattiga pojkar hjälpas genom skolan.1600-talet var, precis som 1950- och -60-talen, en epok av klassresor. Genom god utbildning, lite tur och beskydd kunde en gosse från samhällets nedre skikt ta sig nästan hur högt som helst.

Att all utbildning från medeltiden och nästan ända in i vår tid skedde inom kyrkans ram blir övertydligt här längs Lektorsgatan. I skuggan av domkyrkan har präster och lärare bott grannar, från domkyrkans grundande nästan till idag. De har haft koll på eleverna och varandra. Att vara både präst och lärare var inte alls ovanligt. Inte heller att biskopen och rektorn hade olika uppfattning om undervisningen.

Läs om det på skylt 4. Läs om de olika gårdarna där biskopar och lärare bodde på skylt 13.