Strängnäs ligger strategiskt till vid en ur­gammal vägkorsning. Här korsas vatten­vägen via Mälaren in mot Bergslagen och de gamla landvägarna åt väster, söder och norr. Via vägarna har människor, varor och läror färdats. Vid en korsväg träffades människor, de köpte och sålde varor och utbytte åsikter och idéer.

Strängnäs var tidigt en centralort i trakten, för både handel och religion. För de kristna missionärerna var det viktigt sprida sitt budskap på en ort där mycket folk rörde sig. Missionsbiskopen Eskil gjorde ett försök på 1080-talet. Hans mission upplevdes som ett intrång och Eskil stenades till döds. Platsen där han dog blev betydelsefull och på 1260-talet byggde dominikanermunkarna sitt konvent, sin bostad, på höjden ovanför vattnet.

Dominikanerna var tiggarmunkar. Samfundet startade på 1200-talet som en protest mot alla rikedomar som kyrkan genom århundradena samlat på sig. Rikedomarna, bl. a. gods och gårdar, hade skänkts av tacksamma människor som på olika sätt blivit hjälpta av kyrkan. Dominikanerna fick inte äga något personligt, de skulle tigga för att överleva. Deras samfund fick inte äga fast egendom. Regeln luckrades upp med tiden. Konventet i Strängnäs blev förmöget. Kyrkan var den näst största i stiftet efter domkyrkan.

Bröderna levde inte avskiljt från världen utan vistades där människor fanns och predikade för dem. Särskilt månade dominikanerna om dem som hade svårt att ta del av det vanliga gudstjänstlivet. Dominikanerna var präst­vigda och kunde göra samma uppgifter som en församlingspräst. Med sina portabla altaren kunde de förrätta gudstjänst var som helst. Församlingsprästerna upplevde de kringvandrande predikarbröderna som konkurrenter.

För att utveckla sin predikokonst och hålla sig till den rätta läran studerade dominikanerna vid lärosäten och universitet i Sverige och ute i Europa. Flera av medeltidens allra lärdaste män tillhörde samfundet. Varje konvent hade en lektor, lärare, som ansvarade för undervisningen.

Kyrkans lärda män i statens tjänst

Kyrkans folk, munkar, präster, domprostar och biskopar, var lärda personer. För att göra karriär inom kyrkan gällde det att studera utomlands. De dyra, mångåriga studierna krävde att studenten hade en rik familj eller fick understöd av stiftet. De medeltida Strängnäsbiskoparna hade alla studerat utomlands. Konrad Rogge studerade tex. i Leipzig in Tyskland och Perugia i Italien. Mats Gregersson var i Leipzig och Köln i Tyskland.

De långa studierna, inte bara i teologi utan också i bl. a. juridik samt alla kontakter herrarna skapade ute i Europa, gjorde dem intressanta att utnyttja för kronans/statens räkning. Från 1200-talet blev det tradition att ärkebiskopen och flera andra biskopar satt med i konungens råd, ett slags dåtida regering. Biskopen av Strängnäs fungerade som rikskansler och hade hand om alla kronans viktiga handlingar. Mats Gregersson var inte bara en skicklig jurist. Han utnyttjades också som diplomat och representerade Sverige i förhandlingar med andra länder. Kunskapen hos kyrkans folk var också till nytta för vanligt folk. Bl. a. hjälpte dominikanerna i Strängnäs vanligt folk att skriva kontrakt, köpehandlingar och testamenten.

Biskoparnas starka ställning i Sverige syntes i deras bostäder. Den gamla borgen på Tynnelsö och borgen biskop Rogge byggde bredvid domkyrkan på 1400-talet berättar om styrka och inflytande.

När Gustav Vasa på 1520-talet tog makten i Sverige ville han inte ha konkurrens. Kyrkan och adeln fick inte hota konungens position. Den katolska kyrkans många stenhus berättade om ett konkurrerande kraftcentrum i samhället. Nu skulle den nya kungasläkten vara ensam herre på täppan. Därför revs många byggnader runt Domberget. Stenarna fraktades till Gripsholm och användes för kungens palatsbygge. Troligen gick konventets byggnader samma väg. Domkyrkan fick däremot stå orörd.

Läs mer om den medeltida kyrkan uppe vid klostret på skyltarna 25, 26 och 27.