Bibeln kan tolkas på olika sätt. Aposteln Paulus säger på ett ställe att det i vissa fall är bättre att vara ogift än gift. Med detta menade han att själen är viktigare än den syndiga kroppen. Att leva på ett sätt så man i första hand bryr sig om själen var viktigast inför Gud, ansåg Paulus. Att gå i kloster var att leva så. Redan under kristendomens tidigaste århundraden valde män och kvinnor att avskilja sig från världen och ägna sig helt åt Gud, i ett kloster eller som kringvandrande tiggare.
Inom den katolska kyrkan skapades en mängd olika klosterordnar, för kvinnor och män. De hade olika inriktningar och spred sig ut till alla Europas länder. Vissa ordnar fanns ute i ödemarkerna och odlade upp dem, andra arbetade bland fattiga i städerna. I Sörmland fanns ett nunnekloster för kvinnor, Vårfruberga på Fogdön utanför Strängnäs. För män fanns dominikanerna här i Strängnäs, johanniterna i Eskilstuna, cistercienserna i Julita, franciskanerna i Nyköping och kartusianerna i Mariefred.
Precis som katolska kyrkan var klosterordnarna internationella. Alla ordnar hade kontakt med de övriga klostren inom sin orden i hela Europa.
Klosterordnarna, stiften och församlingarna var med i samma paraplyorganisation, den katolska kyrkan. Men de var också varandras konkurrenter. För att kunna leva och existera var de alla beroende av gåvor från människorna i samhället. Många munkar var prästvigda och utförde samma uppgifter som en församlingspräst. De ledde mässan, döpte, vigde, tog emot bikt och begravde. De blev kringvandrande konkurrenter till församlingsprästerna. 1474 förbjöd biskoparna i Sverige dominikanermunkarna att ha flyttbara altaren med sig. Mässa och gudstjänst skulle firas i kyrkorna.
Dominikanerna grundade ett konvent i Strängnäs under 1200-talets senare del, enligt traditionen på den plats där biskopen Eskil stenats till döds ca 200 år tidigare. Dominikanerna var inte inlåsta i klostret utan rörde sig ute i samhället. Därför kallades deras bostad konvent. Läs mer om Eskil på skyltarna 25 och 46.
Samfunden av tiggande munkar startade på 1200-talet som en proteströrelse mot kyrkans enorma rikedomar. Förmögenheten kom från tacksamma människor som på olika sätt fått hjälp av kyrkan med t ex. vård av sjuka och gamla men framför allt med förböner för att hjälpa döda till lindring av plågorna i skärselden. Att ställa villkor för sina tjänster var en frestelse som kyrkan inte alltid kunde motstå. Kyrkan sålde helt enkelt förböner och andra tjänster.
Tiggarmunkarna, dvs. dominikaner och franciskaner, skulle inte personligen få äga någonting. Konventet skulle inte heller få äga fast egendom, dvs. jord och hus. Tiggarmunkar skulle inte dra sig undan från världen i ett kloster utan predika Guds ord ute bland människorna, i städerna och på landsbygden och tigga för sitt uppehälle.
För att kunna predika rätt behövde munkarna utbildning i teologi och filosofi. De flyttade runt mellan konvent i stora katedral- och universitetsstäder i hela Europa för att utbilda sig. Där kunde de även predika för de andra studenterna. Dominikanerna blev kända som ett samfund av lärda. Flera av medeltidens allra lärdaste män var dominikaner. Thomas av Aquino, som levde på 1200-talet, är kanske den främsta. Han undervisade i Paris dit många svenskar sökte sig.
Predikande, missionerande och själavård var munkarnas huvuduppgift. Det praktiska arbetet i konventet sköttes av lekmän. Det var män och kvinnor som anslutit sig till samfundet men inte avlagt några klosterlöften.
På 1400-talet växte kritiken mot dominikaner och franciskaner. De hade tummat på fattigdomsregeln och börjat samla gods och gårdar. Så även Strängnäsmunkarna. Priorn Jöns Holk, näst högst i klostret efter abboten, köpte för konventets räkning en gård i Tystberga 1488. Priorn Mikael sålde jord i Vadsbro till biskopen 1505 medan priorn Vincentius sålde en tomt i Västerås 1526.
Att dominikanerna i Strängnäs blev förmögna märktes inte minst på att deras kyrka var den näst största i stiftet.