Den medeltida katolska kyrkan kan bäst beskrivas som en paraplyorganisation. Den bestod av en brokig mångfald av stift, klosterordnar, församlingar och andra samfund som ofta konkurrerade med varandra. Det gemensamma var att alla erkände påven i Rom som sitt överhuvud. Påvens mäktigaste vapen var bannlysningen, då en person uteslöts ur all samhällsgemenskap.

Via sina många olika samfund nådde kyrkan in i samhällena runt om i Europa på alla nivåer. Lite tillspetsat kan man säga att påven kunde ha sitt finger med i spelet överallt, t o m i en liten socken på den sörmländska landsbygden. När abbedissan Inga i Vårfruberga kloster utanför Strängnäs på 1340-talet inte fick in arrenden från klostrets bönder vädjade hon till påven i Rom och fick hans stöd.

Att kyrkan bestod av så många konkurrerande organisationer innebar att världsliga makthavare – t ex. adeln och kungen – i sina konflikter kunde söka stöd hos olika delar av kyrkan. Och i sina maktsträvanden hävda att just han hade stöd av kyrkan. Maktspelet mellan kung Birger och hans bröder, det som slutade i Nyköpings gästabud 1317, är ett typiskt exempel där kungen och hans bröder hade stöd av olika grupper inom kyrkan.

Under medeltiden var de europeiska staterna svaga. Makten var splittrad mellan kungar och konkurrerande adelssläkter. Genom att stödja än den ena än den andra gruppen kunde kyrkan spela en aktiv roll i det politiska spelet. Och stärka sin egen ställning i samhället.

Biskoparna i Sverige byggde starka borgar och höll sig med egna beväpnade styrkor. Med dem kunde de handgripligen påverka maktbalansen vid tillfällen då det stod och vägde. Strängnäsbiskopen hade sitt starka fäste i borgen Tynnelsö.

Kyrkans militära makt var ett hot mot kungamakten och en anledning för kung Gustav Vasa att försöka göra kyrkan till ett lydigt redskap för staten. Läs mer om detta på skyltarna 1, 2 och 3.

Kyrkan i det världsliga samhällets tjänst

Den katolska kyrkan var en internationell organisation med ämbetsmän av olika nationaliteter och modersmål. Grundutbildningen till präst var densamma överallt och kontrollerades ifrån Rom. Alla kyrkans ämbetsmän skulle behärska grunderna i det internationella språket latin. I Sverige var det enbart kyrkan som kunde erbjuda utbildning och det var på grundnivå.

För en svensk med sikte på karriär inom kyrkan gällde det att söka sig ut i Europa för högre studier. Då behövde man antingen vara rik eller få ekonomisk hjälp av sitt stift eller någon annan. Studierna gav inte bara teologisk kunskap. Även juridik, lagkunskap, var ett vanligt studieämne. Via sina studier skapade svenska kyrkomän kontakter med hela Europa. Och inte minst lärde de sig hur man umgås internationellt. Sådana kunskaper hade nästan ingen utanför kyrkan.

Biskoparna, med sina kunskaper i latin och sina kontakter i Europa var självklara att utnyttja till statens nytta. Från slutet av 1200-talet satt ärkebiskopen och andra bis­kopar i kungens råd, den dåtida rege­ringen. Strängnäsbiskopen brukade vara rikets kansler och förvara landets viktigaste dokument.

Att stå nära konungen innebar stora möjligheter att påverka. Arnold Johannesson, biskop i Strängnäs 1420-1428, var före sin utnämning både sekreterare och biktfar till kung Erik av Pommern. Före alla viktiga företag bad kung Erik om kyrkans förbön.

Mats Gregersson, biskop i Strängnäs 1501-1520, var inte bara juridiskt kunnig. Han var också en mycket skicklig diplomat. Han fick ofta representera Sverige i komplicerade utländska förhandlingar. Bl a. var han med och förhandlade om vapenstillestånd i kriget mot Danmark i början av 1500-talet.

Även på lokal nivå utnyttjades prästernas kunnande. I en tid när praktiskt taget ingen var läs- eller skrivkunnig fick prästerna hjälpa sina församlingsmedlemmar att t ex. skriva testamente. När Märta i Sanda på Tosterön 1359 skrev sitt testamente var det kyrko­herden i Floda, Johan Torstensson, som höll i pennan.