Under 1800-talets slut förändrades det svenska samhället snabbt. I mer än 200 år hade ett enhetligt samhälle på luthersk­-kristen grund varit visionen som skulle garantera en lugn samhällsutveckling. Religionskrigen hade trasat sönder Tyskland på 1500- och 1600-talet. Det skulle inte få ske i Sverige! Det var kyrkan och staten överens om.

1726 hade en lag kallad konventikelplakatet stiftats för att förbjuda religiösa sammankomster utanför kyrkans ram. På det sättet skulle Sverige bevaras som ett enhetligt lutherskt land. 1858 upphävdes konventikelplakatet. Då blev rörelser som fram till dess verkat mer eller mindre i hemlighet tillåtna att träda fram.

De nya rörelserna, frikyrkorna, erbjöd gemenskap åt alla människor, men särskilt för dem som flyttade in till städerna och förlorade kontakten med sina rötter. Rörelserna hade sin grund i den protestantiska idén att alla ska läsa bibeln själv och har rätt att tolka den. Billiga tryckmetoder och snabba järnvägstransporter gjorde att nya idéer om förhållandet mellan samhället och kyrkan snabbt nådde ut i hela landet. De nya församlingarna var fristående. De var inte underordnade någon biskop eller stift. De valde och avsatte själva sina ledare. Att både män och kvinnor var aktiva och hade lika rösträtt var en självklarhet. Frikyrko­rörelserna, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen hade mycket gemensamt. De ville förändra samhället i demokratisk riktning, allmän och lika rösträtt skulle gälla i samhället. De ville bekämpa sociala orättvisor. Och inte minst: En statskyrka skulle inte via lagstiftning kunna styra över människornas liv. Ingen skulle tvingas att gifta sig i kyrkan eller döpa sina barn där. Religionsfrihet var något frikyrkornas folk kämpade för.

De nya församlingarna var inte bundna till någon geografisk socken, som de lutherska församlingarna. De kunde grundas, flytta eller upplösas allt efter vad församlingens medlemmar tyckte eller behov uppstod.

Baptisterna var en gammal protestantisk rörelse som uppstod tidigt på 1500-talet i Schweiz och spreds över Europa. De godkände inte barndopet. En vuxen människa skulle själv bestämma när hon tog steget att döpas. Deras församlingar var sammanslutningar av troende, inte människor som bara råkade bo på samma ort. Bibeln var församlingens rättesnöre. Ingen världslig eller kyrklig myndighet kunde stå över bibeln.

Så snart konventikelplakatet avskaffats grundade 16 personer en baptistförsamling i Strängnäs år 1859.

En ny gemenskap – ett hot?

De nya frikyrkorna upplevdes som ett hot mot samhället. En god, kristen svensk gick i kyrkan regelbundet, tog nattvarden, gifte sig i kyrkan och döpte sina barn där. Människor som inte gjorde det bröt mot svensk lag. Kyrkoherdarna såg till att lagarna följdes. De tvångsdöpte barn och i kyrkoböckerna noterades att män och kvinnor levde ihop utan att vara gifta.

Som på andra platser i Sverige upplevdes de frikyrkliga i Strängnäs som ett hot. Domprosten rapporterade år 1859 till prästmötet om lagbrytarna. De samlades till egna andaktsstunder hemma hos varandra. Om sommaren gick de ut i skogen eller tog sig med båt ut på Mälaren. Dock kunde domprosten inte klaga på dem för övrigt: ”… hos dem var kristendomskunskapen god ävensom deras intellektuella begåvning… och i avseende på moraliteten hos dem kunde ingen anmärkning göras.” Hyggligt folk, med andra ord.

Alla frikyrkor satsade stort på att nå barn och ungdomar. I baptistförsamlingen startade söndagsskolan 1865 och blev så framgångsrik att statskyrkans präster gick ut och varnade för den. I söndagsskolan var det roligt, med sång, musik och annat som lockade barnen.

Statskyrkan svarade med att 1907 inviga sitt församlingshem tvärs över gatan.

Läs mer om frikyrkorna och andra rörelser på skyltarna 31, 32, 40, 42 och 47.