Efter reformationen på 1500-talet tog staten hand om hospitalen. Kyrkan hade inte längre ekonomiska möjligheter att vårda utstötta och sjuka. Den lutherska läran hade dessutom avskaffat idéerna om skärselden och att goda gärningar förkortade plågorna där efter döden.

Det var en brokig samling människor som inte kunde ta vara på sig själv som hystes på hospitalen. 1581 bodde här 31 ”förlamade och sjuka”. Bland dem fanns Knut dumbe som var stum, Eskil fotlös och krymplingarna Axel och Anna. Marissa Jakobsdotter och Sidbo-Anna ansågs ”tokota”.

Kronan/staten gav några gårdar till underhåll åt hospitalet. Men det räckte inte. På 1500-talet måste de boende ut och tigga. De tiggde vid domkyrkan men också i Uppsala, Torshälla, Enköping, Tälje, Västerås och Arboga. De fick ihop lite pengar men mest matvaror: slaktboskap, säd, fläsk, kött, bröd, humle, ljus, lin och salt. En annan inkomstkälla var ”testamentsäreskänker”. Trots att den lutherska kyrkan förkunnade att man inte med goda gärningar eller gåvor kunde köpa in sig i himlen fortsatte folk att testamentera till hospitalen. Hospitalet fick också del av böter. 1623 dömdes en bonde i Björsund att betala 18 tunnor spannmål, tre kor, ett sto, 11 höns, färsk fisk och 10 daler penningar till hospitalet.

När staten på 1700-talet nyordnade hospitalsverksamheten drogs det i Strängnäs in. Staden protesterade kraftfullt. Stadens två församlingar hade kunnat utnyttja hospitalet för sina fattiga. Nu skulle man bli tvungen att bygga var sitt fattighus!

På hospitalen skulle hädanefter enbart mentalt sjuka vårdas. I början av 1900-talet omorganiserades mentalvården. Vården skulle bli human och modern. Den gamla biskopsgården Sundby blev hospital. Läs mer om Sundby på skyltarna 48-51.