I ett brev den 12 februari 1588 kallar kung Johan III prästerna i Strängnäs stift för ”förrädare, huvudljugare, trosspillare, åsnehuvuden och satanister.” De förklaras fredlösa utanför stiftet och kunde gripas. Hertig Karls fogdar och knektar hade order att med vapen försvara prästerna. Sverige var nära inbördeskrig, på grund av religionen.
Detta var kulmen på en mångårig, hård maktkamp mellan Johan III och hans bror hertig Karl av Södermanland, Närke och Värmland. Johan ville som landets kung och kyrkans överhuvud styra både samhället och kyrkan, också i Karls furstendöme. Johan hade på 1570-talet skapat en egen liturgi, gudstjänstordning, som var ett mellanting mellan den praktfulla katolska och den enkla lutherska. Den brukar kallas Röda bokens liturgi. Karl vägrade hårdnackat att använda den i sitt furstendöme eller att överhuvudtaget acceptera att Johan blandade sig i furstendömets affärer. Hans furstendöme, Strängnäs stift, blev en fristad för präster från hela landet som ogillade Johans nyordning.
Linköpingsbiskopen gjorde Karl till kyrkoherde i sin residensstad Nyköping. Några radikala Uppsalaprofessorer fick med Karls hjälp en fristad i Tyskland.
När alla präster i stiftet, under hertigens beskydd, 1587 skriver på en protest mot Röda boken är måttet rågat. Johan hotar med krig och ärkebiskopen hotar med bannlysning.
Men Johan är sjuk och döende. Han orkar aldrig genomföra hotet. Däremot finns en risk att hans katolskt uppfostrade son och efterträdare Sigismund åter skall göra landet katolskt. Inför hotet från Sigismund samlas kyrkliga och världsliga till ett möte i Uppsala 1593 där man slår fast att Sverige är lutherskt. Johans liturgi avskaffas. Mötet ber dessutom Strängnäsprästerna om ursäkt och tackar dem ”för att de uti rätta sanningen stått fasta och därutöver mycket ont lidit.”
Efter 1593 började utbildningsprojektet att göra hela Sverige lutherskt. Kyrkan och staten fortsatte samarbetet som startat med Laurentius Andrae och Gustav Vasa i Strängnäs 1523. I 200 år samarbetade parterna för att skapa en svensk nation. Att vara svensk innebar att vara luthersk.
Att vara luthersk innebar att kunna den rätta läran. Nu skulle den läras ut till alla i Sverige. I Strängnäs stift ledde biskopen Laurentius Paulinus Gothus arbetet under nästan 30 år i början av 1600-talet. Han höll stenhårda förhör med prästerna för att kontrollera att de var renläriga. I församlingarna hade prästerna samma roll mot församlingsborna. Att arbetet i församlingarna löpte planenligt kontrollerade biskopen vid sina visitationer. Laurentius Paulinus Gothus besökte varje församling i stiftet åtta gånger.
Under 1600-talet ansågs att en förutsättning för välgång och styrka var att alla människor i landet tillhörde samma religion. Religionskrigen som trasat sönder det tyska riket avskräckte. Därför gavs den lutherska kyrkan monopol i Sverige.
För att skydda det lutherska monopolet stiftade staten lagar. 1726 kom en lag kallad konventikelplakatet. Den förbjöd i princip alla gudstjänster som inte leddes av kyrkan. Bara enkel husandakt fick hållas i hemmen.
Priset som lutherska kyrkan fick betala var att ordna in sig under staten. Det var riksdagen som ytterst lagstiftade om trosfrågorna och bestämde om de kyrkliga helgdagarna. Kyrkan fanns överallt i Sverige. Därför överlämnade staten, outsourcade med ett modernt ord, vissa uppgifter till kyrkan. Kyrkan ansvarade för folkbokföringen till 1991 och hade monopol på vigsel mellan 1734 och 1873. Fram till 1949 måste alla statliga förkunnelser läsas upp i kyrkan, vilket gav gudstjänsterna en världslig prägel. Prästerna svor en ed som statstjänstemän och de kunde därmed uppfattas som i första hand statens tjänare. Genom att kyrkan ansvarade för skolan fanns ingen risk att barnen utsattes för fel lära.
Från mitten av 1700-talet börjar bygget rasa. Många faktorer bidrog. Den religiösa enheten förändrades av inflyttade protestanter, katoliker och judar, som inte bara ville utöva sin tro utan också bli bofasta i landet. Bondesamhället bröts successivt upp, människor flyttade till städerna och bort från sockengemenskapen. Med stigande läskunnighet och billiga tryckmetoder kunde fler läsa bibeln och andra religiösa skrifter själva. Allt fler kunde tänka sig alternativ till en statskyrka.
Läs om frikyrkor och andra rörelser på skyltarna 23, 31, 32, 40, 42 och 47.