När den romersk-katolska kyrkan för mer än 1000 år sedan expanderade ut över Västeuropa fanns det en medveten strategi om hur erövringen skulle gå till. På samma sätt har ett stort företag idag strategier för hur det ska etablera sig i en ny världsdel. Företaget har kriterier för var det är lönsamt att öppna ett varuhus, en fabrik eller ett hotell.
När de romersk-katolska strategerna tittade på dåtidens Sverige och funderade över var i Mälardalen en biskopskyrka kunde placeras framstod Strängnäs som en mycket bra plats. Det var kanske inte alls en slump att missionsbiskopen Eskil kom just hit. Strängnäs var centrum för både religiösa ceremonier och handel. Här rörde sig mycket folk, som kyrkan kunde missionera bland. Det fanns ett publikunderlag eller kunder, för att uttrycka sig modernt. Staden låg bra till geografiskt. Här korsade den gamla landsvägen mellan Södermanland och Uppland sjövägen från Östersjön via Mälaren in mot Västmanland. Det var lätt att ta sig hit, samtidigt som orten inte låg vid Östersjökusten där sjörövare eller konkurrerande missionärer från Östeuropa kunde hota etableringen.
Strängnäs blev en lyckosam etablering för kyrkan. Långt fram i tiden var kyrkan en synlig, dominerande aktör i staden. Att ingen byggnad i staden är högre än domkyrkan är symboliskt.
Under medeltiden byggdes inte bara en domkyrka. Den medeltida kyrkan var en ekonomiskt stark organisation som hade råd att bygga många hus, ungefär som en industri som bygger ut idag. Runt domkyrkan fanns gårdar och hus för kyrkans ämbetsmän. Husen var förmodligen stabila stenhus, till skillnad från böndernas timmerhus. Näst finast efter domkyrkan var biskopens palats, det vi idag kallar Roggeborgen. Det byggdes på 1400-talet av biskop Kort Rogge. På den andra kullen i staden etablerade sig en annan av kyrkans organisationer. Dominikanermunkarna byggde ett konvent, dvs. ett slags kloster, åt sig där. I konventet fanns bostäder för munkarna och en kyrka som var nästan lika stor som domkyrkan. Man kan se konventet och domkyrkan som två konkurrerande företag i en och samma koncern. Bägge skulle leva på det människorna i Strängnästrakten kunde skänka dem.
Kyrkan stod under hela medeltiden för all skolundervisning och allt det vi idag kallar vård och omsorg. Läs mer om den medeltida kyrkan på skyltarna 20 och 25-28. Läs mer om den medeltida kyrkan på skyltarna 1, 2 ,15 och 26-28.
På 1500-talet bröt kung Gustav Vasa kyrkans makt. Han ville inte ha en stark, självständig, kyrklig organisation som kunde konkurrera med kungamakten i Sverige. För att markera vem som bestämde lät han runt om i landet riva kyrkor, kloster och andra av kyrkans byggnader. Kyrkan blev en del av statens administration.
För Strängnäs del syntes förändringen tydligt. Klostret stängdes och revs. Likaså revs flera av kyrkans hus intill domkyrkan. Man kunde tro att kyrkans tid som maktfaktor i Strängnäs var över för alltid. Men så blev det inte. Kyrkan och dess folk förblev in i modern tid tongivande i staden. Det finns flera orsaker till det.
Staden hade inga förutsättningar att dra till sig industrier. Det fanns varken vattenkraft eller malmfyndigheter i närheten. Därför grundades inte något bruk eller stort företag som kunnat vara motvikt till kyrkan. Strängnäs blev en stad som levde på kyrkan och de verksamheter som kyrkan hade i uppdrag av staten att driva. Kyrkan var stadens dominerande ”industri”, tills Södermanlands regemente flyttade hit efter första världskriget.
Kyrkan ansvarade för skolväsendet. Att utbilda sig till präst var att utbilda sig för två karriärer: inom kyrkan och inom gymnasiet. Att ha arbetat som lärare var en merit för den som sökte en prästtjänst. I många lärartjänster vid gymnasiet och senare läroverket ingick att även sköta en prästtjänst. När t. ex. Sundby sjukhus byggdes på 1920-talet skulle en av lektorerna, lärarna, också vara sjukhuspräst och sköta gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar. Likaså skulle lektorer vara med i domkapitlet, stiftets styrelse. Samma människor hade många olika uppdrag i den lilla staden. Uppdrag skapar kontaktnät. Bor man dessutom nära varandra och umgås privat stärks kontaktnätet. Uppdrag och kontaktnät skapar en maktställning.
Kommunal rösträtt för alla infördes i Sverige 1862. 1875 genomfördes det första valet till stadsfullmäktige i Strängnäs. Enligt tidningen fanns det ett ”prästparti” i staden bestående av domkyrkans präster och läroverkets lärare, personer som yrkesmässigt och privat stod varandra nära. ”Partiet” kom att dominera den första fullmäktigeförsamlingen och en av medlemmarna i ”partiet”, domprosten Strömberg, valdes till första ordförande i stadsfullmäktige.
Ännu långt in på 1900-talet kunde kyrkans folk skaffa sig en politisk plattform och via den styra staden. Otto Norberg var domprost, kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen. 1901 valdes han i stadsfullmäktige och 1919-1922 var han dess ordförande.