Längs Lektorsgatan har det funnits fyra biskopsgårdar. På 1400-talet byggde biskop Konrad Rogge det palats som fått namn efter honom. Roggeborgen markerade bisko­parnas starka, självständiga ställning i det medel­tida samhället. På södra sidan om domkyrkan låg den medeltida domprost­gården. Den blev på slutet av 1500-talet biskopsgård. Idag är gården borta. Snett över gatan byggde biskopen Laurentius Paulinus Gothus privat ett rejält stenhus åt sig på 1620-talet. Då han blev ärkebiskop fick lektorer, lärare vid gymnasiet, så småningom flytta in.

Johannes Matthiae, drottning Kristinas f.d. lärare, ville inte heller bo i den enkla tidigare domprostgården utan byggde på 1650-talet ett ännu större hus än Laurentius Paulinus Gothus. Vid sin avgång från ämbetet 1665 donerade han huset till biskopsgård. Det är den ännu idag.

Domkyrkan och de många gårdarna runt den visar att i Strängnäs har en organisation dominerat staden: kyrkan. På bruksorter som t ex. Hälleforsnäs bestämde bruket det mesta. I Strängnäs hade kyrkan en motsvarande ställning. Biskopsdottern Maria Stade skriver i sina minnen från 1900-talets början: På nyåret gick man självklart först på artighetsvisit till biskopsgården. Sen till domprosten. Läroverkets rektor var nummer tre. Det visar den symboliska rangordningen mellan biskop och rektor.

Bostäder för biskopar och lärare

Gatan har fått sitt namn av lektorerna. Lektor var tjänstetiteln för en lärare vid gymnasiet och senare vid läroverket. I århundraden efter gymnasiets grundande 1627 bodde gymnasiets lektorer här längs gatan. En av gårdarna, Rektorsgården, var tjänstebostad för gymnasiets rektor. Den ligger granne med biskopsgården.

Ända fram till 1962 fungerade landets bisko­par som eforus, dvs. inspektorer för gymnasiet. Från 1905 var uppdraget mest symboliskt. Att vara eforus innebar att biskopen var med och utnämnde lärare och att bråk inom skolan i sista hand avgjordes av honom. Biskopen, eller domprosten, var alltid med vid skolans officiella tillställningar i Strängnäs. När de nybakade Strängnäs­studenterna tågade längs Lektorsgatan var det självklart att deras eforus hälsade dem från biskopsgårdens trappa.

Men det fanns andra kopplingar mellan kyrkan och gymnasiet/läroverket. I alla Sveriges domkapitel, stiftens styrelser, skulle alltid några lektorer från gymnasiet/läroverket sitta med. Strängnäs gymnasium var litet och ofta nedläggningshotat. Räddningen var att lagen krävde lektorer i domkapitlet. Det gjorde det omöjligt att lägga ned gymnasiet. 1936 förändrades domkapitlets uppgifter och organisation och lektorerna förlorade sina platser.

Skolan var också ett trappsteg i präst­karriären. Att undervisa i gymnasiet/läroverket räknades som dubbla tjänsteår för en präst. Dvs. att vara lärare ett år motsvarade att arbeta två år som präst. Det var heller inte ovanligt att en lektor hade ett så kallat prebendepastorat. Det innebar att lektorn fick sin lön från en församling men han arbetade inte där själv utan anställde en präst.

Präster och lärare, dvs. högutbildade personer, blev självklara ledare i staden, även efter införandet av kommunal demokrati 1862 i Strängnäs. 1875 skrev en radikal tidningsman att ”prestomen och grekomen (lärare)” ansåg som sin självklara rätt att styra staden. Domprosten Otto Norberg styrde hela staden under flera årtionden i början av 1900-talet. Han började sin karriär som prästvigd lärare. Om honom kan man läsa på skylt 12.

Att förhållandet mellan grannarna rektorn och biskopen inte alltid var friktionsfritt kan man läsa om på skylt 4.