Biskopen Petrus Jonae dog 1607 och skyltar på sitt epitafium (minnestavla) i domkyrkan med två fruar och sex barn. Det var en tydlig teologisk markering. Han var lutheran. En katolsk präst skulle leva i celibat, vara ogift. Men nu var det andra tider i Sverige. Att avstå från äktenskap gav inte någon fördel inför Gud.

Petrus Jonae var professor i Uppsala och en av de främsta förespråkarna för lutherdomen i Sverige. Att, precis som Martin Luther själv, gifta sig och skaffa barn var ett sätt att hävda sin övertygelse om den rätta läran. I våra kyrkor finns talrika epitafier där präster manifesterar sin lutherska renlärighet genom att omge sig med stora familjer. Så kunde en katolsk präst definitivt inte avbildas!

För Sverige och de lutherska länderna innebar Luthers tolkning av nåd och frälsning en förändring som under flera hundra år präglade kulturen och livet i Sverige. Vi fick prästfamiljer på prästgårdarna där en speciell kultur växte fram. En präst var högutbildad och prästgården var ett slags bildningshärd på landet. Prästerna var totalt inte så många. Men prästeståndet satt i riksdagen och kunde påverka besluten där. De hade ett kontaktnät inom stiftet och landet. Prästernas söner utbildade sig gärna till präster och döttrarna gifte sig med präster. Prästsläkter gifte in sig med varandra och skapade nätverk där man hjälpte varandra och varandras barn.

Biskop Ullmans familj på fotot är en typisk sådan prästfamilj. Tre döttrar gifte sig med präster. I tidigare generationer fanns många präster. På skylt 17 kan man läsa om präst­änkan Christin Petris familj.

Prästerna – ledare för kyrkan och samhället

I kraft av sin utbildning och sina tjänsteuppdrag blev prästen en naturlig ledare i socknen. Prästen ledde förhandlingarna i sockenstämman. Han övervakade skolväsendet. Han hade hand om fattigvården. Han övervakade att församlingsborna regelbundet gick till nattvarden. Han kontrollerade deras läskunnighet. Han vaccinerade mot smittkoppor. 1862 skiljdes den kyrkliga socknen från den borgerliga kommunen. Men även efter skilsmässan var prästen en naturlig ledare i samhället. Inte minst i en stiftsstad som Strängnäs.

Otto Norberg var domprost i Strängnäs från 1902 till 1938 och styrde hela staden. Till hans 70-årsdag skrev Strengnäs Tidning: ”I själva verket torde han knappast ha sin överman i detta land beträffande skicklighet att leda förhandlingar, hålla reda på trådarna även i invecklade ärenden … och att på ett nästan omärkligt sätt leda dem dit han vill.” En född ledare med en enorm arbetskapacitet som byggde ett kontaktnät in i samhällets olika delar. Ungefär som biskoparna på medeltiden. Läs om de medeltida biskoparna på skylt 26.

Norberg kom till Strängnäs som lektor, lärare, på läroverket 1898. Samtidigt utsågs han till medlem i domkapitlet, stiftets styrelse. Några år senare valdes han till domprost, kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen. Då lämnade han lärartjänsten men inte kontakten med skolan. I 25 år var han ordförande i skolrådet. Han var inspektor för både folkskollärarseminariet och småskole­lärarinneseminariet. Han var ordförande i kommittén för att skaffa nya lokaler för läroverket och för flickläroverkets styrelse.

Inom församlingslivet drev Norberg de nya idéerna om ett aktivt församlingsliv. För att ungdomskretsar och syföreningar skulle ha en naturlig träffpunkt genomdrev han att det byggdes ett församlingshem. Det invigdes 1907 och var stiftets första. Likaså brann han för diakonin, att hjälpa dem som på olika sätt hade det svårt. På hans initiativ kunde Härnö alkoholisthem invigas 1911. Läs mer om hemmet på skylt 50.

Otto Norberg valdes in i stadens fullmäktige 1901. 1919-22 satt han som ordförande. Han engagerade sig starkt för att få Södermanlands regemente till Strängnäs. Det lyckades. Han hälsade som fullmäktige­ordförande regementet välkommen till staden.

Biskopen var sjuklig och Norberg fick under långa perioder vara hans vikarie. Dessutom satt han i landstinget, i otaliga kommittéer mm. Tidningen skrev att ”alla” kom för att uppvakta Otto Norberg på hans 70-årsdag.