Kyrkstallarna

Kyrkstallarna påminner om trafiken som gick till kyrkbyn varje sön- och helgdag. Då samlades ett hundratal hästar och vagnar - eller slädar om det var vinter - vid Stora Malms kyrkplats. Folket från storgodsen Djulö och Ericsberg kom ofta med fyrspann.

Varje gård hade sitt kyrkstall eller sin spilta där hästarna stod under tak medan gudstjänsten pågick. Gårdarna skulle sköta sin eller sina spiltor på samma sätt som de skötte sin del av sockenvägen eller sin del av kyrkogårdsmuren. Därför ser stallängorna olika ut beroende på ägarens ekonomi.

St Malms socken befolkades först i norra delen, intill ån. Då bruket i Forssjö växte på 1600-1700-talet ökade befolkningen i södra delen. Avståndet till kyrkan blev långt, uppemot 1,5-2 mil och det behövdes häst och vagn för att kunna ta sig till kyrkan. Kyrkstallar behövdes i ännu större utsträckning.

På en sockenstämma i Stora Malm 1842 bestämdes att ett plank skulle sättas upp mellan sockenstugan och storgodset Ericsbergs stallbyggnad. Enligt uppgift är Ericsbergs stall byggnaden till höger om det längre kyrkstallet. Sockenstugan finns inte kvar idag. Anledningen till planket var att ”på det att den emellan samma Hus liggande gödselhögen måtte varda afstängd ifrån den vackra kyrkplan, samt den vidriga åsynen af den samma förekommas”.

 

Sockenmagasinet

Många sockenmagasin byggdes vid Sveriges kyrkplatser efter statliga påbud under 1700-talet. Varje socken skulle hålla med ett magasin där sockenborna kunde lagra säd under goda år att använda under år då skörden slog fel. Magasinen var inte bara nödhjälpsupplag, utan också en slags bankrörelse. Spannmål delades ut med ränta och efter några år hade förhoppningsvis ett kapital samlats att använda för socknens ändamål, som att bygga skola eller fattigstuga.

Sockenmagasinen hade sin storhetstid i början av 1800-talet och minskade i betydelse efter 1830. Anledningen till denna korta livslängd var att naturahushållningen övergick till penningekonomi. Den lokalbank in natura som magasinet var byttes mot nya finansieringsmöjligheter, där det var kontanter som gällde. 1850 förlades Oppunda Härads sparbank till Stensjö by. Läs mer om banken på en av skyltarna vid Stensjö by. 

Sockenmagasinet vid Stora Malms kyrka byggdes omkring 1760, men användes bara som sockenmagasin några decennier. I en socken som Stora Malm med stora jordägare hade dessa ett egenintresse att kunna bistå arrendatorerna med utsäde då det behövdes. Därför blev sockenmagasinet inte lika betydelsefullt här som i socknar med en annan ägarstruktur.

Fattigstugan

Kyrkolagen från 1686 slog fast att sjuk- eller fattigstugor måste byggas i varje socken och att sockenborna skulle driva dem. 1836 fanns det enligt fattigvårdskommittén 1.396 fattigstugor i landet. De är inte lika ofta bevarade som de andra byggnaderna runt kyrkan. Kanske har man velat glömma minnet av fattigsveriges nöd och elände?

Ett vanligt sätt att lösa fattigvårdsfrågan var att dela in församlingen i fattigvårdsrotar. De nödlidande delades upp på olika områden, rotar, där de fick gå runt mellan gårdarna som turades om att ge dem mat och husrum. Ibland byggdes backstugor åt de fattiga på socknens mark. En sådan by fanns på 1800-talet i Stora Malms socken, söder om brukssamhället Forssjö; Fräkenbackstuorna. Här fick de äldre själva bygga sina hus och bo i så länge de behövde. Jordägaren, Ericsbergsgodset, stod för marken.

Vid början av 1800-talet var fattigvårdsproblemen stora. Sveriges befolkning ökade kraftigt. Biskopen och skalden Esaias Tegnér förklarade detta med orden ”freden, vaccinet och potäterna”. Framförallt var det de jordlösa på landsbygden som blev allt fler: torpare, backstugusittare och tjänstehjon. Den ökande befolkningen gjorde det svårt att få brödfödan att räcka. Många fick svårt att överleva.

Vid Stora Malms kyrka fanns två fattigstugor. Den ena var sjukstuga och kallades hospitalet. 1872 utrymdes fattigstugan och åtta fattighjon flyttades till Skräppetorp, 400 meter sydost om kyrkan. Innan dess fanns också en fattigstuga bakom kyrkan, vid Romstugan. 1895 fanns 12 hjon på Skräppetorp. Här bodde främst gamla torpare och torparänkor. En föreståndarinna, utsedd av sockenstämman, arbetade där och tog hand om de äldsta och sjukaste. Bönderna var skyldiga att leverera matvaror - kött, mjöl, ärtor, gryn - och ved till fattigstugan. Mängden varierade beroende på hur stor bondens gård var.