Skolan

Reformationen på 1500-talet innebar att Sverige gick från katolicismen till att bli ett lutherskt protestantiskt land. Kyrkan krävde att alla människor skulle kunna läsa bibeltexter på svenska. Tack vare detta var läskunnigheten hög bland Sveriges folk.

Lagen om obligatorisk skola kom 1842. Det innebar att det i varje församling senast fem år senare skulle finnas minst en fast skola med utbildad lärare. Barnen skulle börja skolan senast de fyllt nio år, men de fick undervisas hemma om deras kunskaper kontrollerades med jämna mellanrum. Men det dröjde innan den nya skolformen innefattade alla barn.

Då skolhusen byggdes på 1800-talet och allt fler i början av 1900-talet, var de bygdens stolthet. Över hela Sverige symboliserade skolorna att landet satsade på de unga, på utbildning och på att kommande släkter skulle uppfostras till goda medborgare. Ordning och snygghet var ledorden för tidens liberala uppfostringsidéer. Skolhusen skulle placeras på hälsosamma platser och inredas så de främjade elevernas uppträdande. Det är idag inte svårt att se vilket hus i kyrkbyn som var skola. Det märks bland annat på de stora fönstren. I ett samhälle utan elektriskt ljus måste dagsljuset utnyttjas.

Redan innan 1800-talet bedrevs undervisning i Stora Malms socken. Den äldsta anteckningen om undervisning finns i ett sockenstämmoprotokoll från 1730, då en klockare anställdes som skulle undervisa barnen. Klockarens uppgift var sedan 1200-talet att ringa i kyrkklockorna, ta ton vid psalmsjungning och hjälpa prästen. I kyrkolagen från 1686 stod att klockaren skulle vara ”ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga, så att han däruti kunna undervisa församlingens ungdom.”

Fem år efter folkskolestadgan, 1847, beslutade sockenstämman i Stora Malm att skola skulle hållas i sockenstugan vid kyrkan. Den ende som sökte lärartjänsten var Carl Robert Humbla. Han var visserligen inte klar med sin lärarutbildning, men eftersom ingen annan sökte, så anställdes han. Som extra merit åberopade Humbla sin ”kännedom i vaccination och åderlåtning”.

Skolan i Stora Malm har periodvis varit ambulatorisk, vilket betyder att den flyttade runt på olika orter. Mellan 1847 och 1867 bedrevs skola på 47 olika platser i socknen. Skola har även funnits på Djulö, Sörgölet, Forssjö, Ändebol och i bruksorten Forssjö. 1872 bekostade friherre Carl Jevald Bonde på storgodset Ericsberg en skola vid kyrkan, vilket en inskription på skolans ena gavel visar. Därför kallades kyrkskolan också för Ericsbergsskolan. Det lilla röda huset bortom det stora kyrkstallet hör till skolan och har bland annat varit slöjdsal. Idag används skolhuset som församlingshem.

 

Sockenstugan

Landets indelning i socknar, styrda av sockenstämmor, är en central och uråldrig del av det svenska samhället. Det går en tydlig linje från de medeltida socknarna till de moderna institutionerna - kommuner och församlingar - som ersatte dem på 1800-talet och som ännu finns.

Kyrkolagen från 1686 reglerade mycket av socknarnas verksamhet. Det var ett sätt för kungen Karl XI att få större kontroll över landet. Det var i sockenstämman som socknens politiska, ekonomiska och administrativa liv avhandlades. Ärenden varierade stort. Det kunde handla om fattigvård, undervisning, hälsovård eller snöplogning. Brännvinspriset och åtgärder mot farsoter diskuterades också. Många av frågorna drevs på från huvudstaden eller stiftstaden, som i Stora Malms fall är Strängnäs. Rätt att delta i sockenstämman hade de som ägde jord. Ju mer mark en jordägare hade, ju fler röster fick han. Prästen var stämmans självskrivna ordförande.

Sockenstämman samlades oftast i sockenstugan. Dessa var vanliga redan på 1600-talet, men då kunde stämman även samlas i kyrkan. En sockenstuga var dock att föredra eftersom mötena ibland gick livlig till. Under 1700-talet tar flera förordningar upp krav på att sockenstugor ska byggas. Vid Stora Malms kyrka byggdes en sockenstuga 1789, men den finns inte kvar idag.

Reglerna för sockenstämmans verksamhet var länge oklara. Allteftersom samhället förändrades och stämman fick fler frågor att ta ställning till blev situationen ännu rörigare. 1817 skrevs därför en förordning där sockenstämmans uppgifter förtydligades. Undervisning och fattigvård var viktiga verksamheter. I förordningen stod att stämman skulle sammanträda i sockenstugan som varje socken skulle bygga och underhålla.

Varje gård i socknen var skyldig att ansvara för att sockenstämmans beslut om de gemensamma angelägenheterna praktiskt utfördes. Bönderna skötte till exempel en bit var av vägarna eller bidrog med skog till fattighusbygget. Kunde de inte bidra med material fick de ställa upp med kroppsarbete och göra dagsverken.

År 1843 infördes ett verkställande organ, sockennämnden, vald av stämman och ansvarig inför denna. 1862 bytte sockenstämmorna namn till kommunalstämmor och blev borgerliga. Det betydde att de skildes från de kyrkliga frågorna och att prästen inte längre automatiskt var ordförande. Han var dock ordförande i kyrkoråd och i skolstyrelsen. Sockenstugan fortsatte att vara sammanträdeslokal för den nybildade kommunalstämman.