Kyrkbyn

Dop, skolgång, konfirmation, giftermål, sockenstämmor och begravningar. Det fanns många anledningar för människorna i bondesamhället att besöka kyrkplatsen. Under en stor del av vår historia, från medeltiden och långt in på 1800-talet, var det kyrkplatsen på landsbygden som var de allra flesta människors centrum, inte torget i staden. Majoriteten av Sveriges befolkning bodde på landet. 1850 bodde nio av tio svenskar på landet och 1910 var motsvarande siffra sju av tio.

Kyrkoplikten, som gällde ända till 1858, innebar att alla i socknen skulle gå på gudstjänst i kyrkan varje söndag. En socken utgjordes av de byar, gårdar och torp som hörde till samma kyrka. Från kyrkplatsen spreds budskap från kyrka, stat och annan överhet. Här samlades man för rådslag och skvaller och härifrån sköttes socknens gemensamma angelägenheter på speciella möten - sockenstämmor - där socknens jordägande bönder fick delta. Denna form av självstyre har gamla anor och var en tidig föregångare till vår tids demokrati. Mer att läsa om detta finns vid skylten om sockenstugan.

Runt kyrkan byggdes olika hus som hade med socknens gemensamma angelägenheter att göra: sockenstuga, fattighus, prästgård, skolhus, sockenmagasin och kyrkstallar. Här vid Stora Malms kyrka finns dessa byggnader kvar, förutom sockenstugan. Fattigstugan, Skräppetorp, ligger 400 meter sydost om kyrkan, på vägen mot Nyköping, och är idag privatbostad.

I närheten av kyrkbyarna fanns ofta fler verksamheter, som gästgivaregård, tingshus, postkontor och bank. Sådant hamnade ofta en bit från kyrkplatsen. Kanske var anledningen att man inte ville förlägga den bullriga gästgivaregården nära kyrkan. Detta märks tydligt här i Stora Malm, där gästgivaregården byggdes i Stensjö by, en kilometer väster om kyrkan på vägen mot Katrineholm, på behörigt avstånd för den kyrkliga friden. Mer om Stensjö by finns att läsa på skyltar i byn. 

När järnvägen drogs genom landet under 1800-talets senare hälft, flyttades landskapets centrum. Järnvägen drogs genom obebyggda trakter av Sverige för att få dessa att expandera ekonomiskt. I Stora Malms socken lades järnvägsstationen i närheten av Katrineholms gård, nio kilometer öster om bondesamhällets centrum.

 

Kyrkan

Den självklara mittpunkten i kyrkbyarna var kyrkorna. Kyrkoplikten innebar att varje församlingsbo – ung, gammal, fattig, rik – samlades i kyrkan varje söndag. Kyrkoplikten upphörde först 1858. Då vänner och bekanta träffades på kyrkbacken utbyttes nyheter och skvaller. Både världsliga och religiösa budskap spreds från predikstolen. Nya lagar och förordningar, nya rön inom jordbruket, moralföreskrifter och religiösa rättesnören blandades med tillkännagivanden om vigslar och dödsfall. Kyrka och stat var starkt sammankopplade sedan 1593. Då fastslogs den lutherska läran i Sverige, där kyrka och stat var en enhet.

Prästen var socknens andlige och jordiske ledare, som både förkunnande religionen och var ordförande i sockenstämman. Den viktigaste delen av prästens lön var prästgården med dess jordbruk. Som komplement fick prästen tionde från bönderna. Det innebar att han fick en del av det de producerade. 1/3 av tiondet gick direkt som lön till prästen, resten gick till varierande ändamål – till biskopen, fattigvården och underhåll av sockenkyrkan.

Under upplysningstiden på 1700-talet gick prästen i bräschen för många av samhällets nymodigheter. Han var den förste som lät dika ut sina åkrar, odla den nya rotfrukten potatis och vaccinera barnen. Prästfrun hade också en betydande roll. Hon var gudmor, klädde brudarna i prästgården och rådfrågades vid krämpor och sjukdomar.

Prästen var en av socknens ledare, men adelsmän och andra ståndspersoner kunde ha väl så mycket – och ofta mer – att säga till om. Så var fallet i Stora Malms socken, som genom århundradena dominerats av storgodsen Stora Djulö, Dufveholm och Ericsberg. Här tillämpades patronatsrätt, vilket betydde att ett gods hade rätt att tillsätta och avsätta prästen. 1766 övertog David Henrik Hildebrand på Ericsberg patronatsrätten till kyrkan från godset Stora Djulö. Ericsbergsgodset bekostade flera av byggnaderna på kyrkplatsen – kyrkstallet, skolan och senare prästgården Öja.

St Malms kyrka byggdes på 1200-talet och bestod då av långhus och kor. Att kyrkan då var av stor betydelse i trakten märks på storleken; 180 kvadratmeter. I slutet av medeltiden byggdes sakristia och vapenhus. Under 1700-talet behövdes fler platser till den växande befolkningen och kyrkan byggdes ut. Vid denna tid kalkades målningar från 1600-talet över och korsarmar byggdes till. Den senaste renoveringen gjordes 1910. Då togs 1600-talsmålningen delvis fram, långhus och kor byggdes om och nya bänkar sattes in. Klockstapeln är från 1736. Där finns ett ur tillverkat 1766 av sockenbon och urmakaren Per Larsson Nyberg i Ändebol. Storklockan är äldst, från 1501. Sedan 2002 ingår Katrineholms och Stora Malms församlingar i ett gemensamt kyrkoråd.