1992 gjordes en spännande upptäckt här i viken – ett sjunket fartyg. Om du tittar ut i vattnet, 5-10 meter från stranden, kan du skymta delar av ett 20 meter långt vrak. Vi vet inte så mycket om det men troligen är det ett handelsfartyg. Genom att mäta årsringarna på tallen som fartygets kölstock är tillverkad av, vet vi att trädet fälldes år 1739. Det övriga träet i båten yngre. Troligen byggdes fartyget under 1700-talets senare del. En gissning är att då fartyget blev gammalt så lämnades det här i viken åt sitt öde. Järnvägen blev ett viktigt transportmedel under sista delen av 1800-talet, men innan dess var vattenvägarna det främsta sättet att färdas på. Vatten band ihop landsändar och förde människor närmare varandra. Den äldsta bevarade seglingsbeskrivningen över den svenska skärgården, Navigato Danica, är från 1200-talet. Leden kallas idag Kung Valdemars segelled eller Valdemarsleden. Beskrivningen är en del i ett större dokument med en mängd information, upprättat av den dåvarande danske kungen, Valdemar II. Vid denna tid var Danmark en stormakt och innefattade bl a delar av nuvarande Tyskland och Estland. En segelled behövdes genom det stora riket.Leden sträcker sig från Blekinge, längs svenska ostkusten, Ålands skärgård, Finlands sydkust till Tallinn i Estland. Segelbeskrivningen är mycket kortfattad och visar riktningar, avstånd och namn på öar, uddar och sund. Många av namnen som tas upp är desamma idag, t ex Rågö, Ringsö, Sävsundet, Askö och Lacka. Här nämns namnet Stendörren för första gången. Avstånden står angivna i måttet ”veckosjö”. Det var samma avstånd som ett roddarlag rodde innan det avlöstes. Avståndet varierade alltså med roddarna, vindar, strömmar och andra faktorer, men är ungefär 4 sjömil, d v s ungefär 8,3 km. Segelleden gick inomskärs nära kusten eftersom man behövde ankringsplatser och märken att navigera efter. På 1300-talet blev det vanligare att segla utomskärs. Då hade man börjat använda kompass och segla fartyg med djupare köl som gick bättre på djupt vatten. Segelleden är skriven i flera avsnitt, vilket kan tyda på att det är en sammanställning från flera källor. Avsnittens start och slutpunkter kan ha varit lotsstationer. Meningen var att beskrivningen skulle kompletteras med en lots. Läs mer om lotsar på skylt nummer elva. Vi vet inte hur allmänt känd segelleden var. Men eftersom den är skriven på latin var den knappast till för någon vanlig seglare. Idag är Kung Valdemars segelled populär bland båtturister.
"Och från hinsidan brawic till fimersund. Därifrån till orscbac, till rugö och förbi rugö. Därifrån till stendor sund. Därifrån till siuiae sund. Därifrån till hafö."Ur Navigato Danica (Kung Valdemars segelled)
Efter Kung Valdemars segelled skulle det dröja 400 år innan det första svenska sjökortet kom. Det gjordes på 1600-talet, men stämde dåligt med verkligheten. De första användbara sjökorten kom i början av 1800-talet och täckte hela kusten. De behövdes eftersom tekniken utvecklades med bl a större fartyg. Idag börjar 3D-sjökort att utvecklas. Områden laserscannas med helikopter så att antal laserpunkter bildas. Av detta gör man en datormodell över landskapet. Skärgårdsbönderna har alltid bedrivit sjöfart och handel vid sidan av jordbruket. Det var nödvändigt för att skaffa varor man själv inte kunde producera, t ex salt, socker och kaffe. Länge ville staten koncentrera handeln till städerna för att på så sätt kontrollera den och kunna ta upp skatt. Men vid 1800-talets mitt slopades flera restriktioner för handeln. Speciellt Kalmarsund, Roslagen och Västerbotten var områden där sjöhandeln kom att blomstra. Sjöfarten skapade nya sociala grupperingar i kustsamhällena. Sjömän och skeppare blev stora yrkesgrupper.När ångbåtsepoken inleddes i mitten av 1800-talet och ersatte segelfartygen krävdes större hamnar och större varv med bättre verkstadsteknik. På södra ostkusten blev Stockholm, Nyköping, Norrköping, Västervik, Oskarshamn och Borgholm viktiga varvsorter. Vid mitten av 1970-talet nåddes kulmen för svensk varvsindustri med totalt 30.000 anställda. Men varven klarade inte den internationella konkurrensen och på 1980-talet lades många ned.
"Min far och farbror tog emot nödsignaler från lotsarna på Landsort nyårsnatten 1919. De skulle efter ett fartyg som var i nöd. Det var hårt väder så räddnings-båten fick vänta vid några holmar utanför Hartsö tills morgonen kom. Då såg de att en skuta hade grundstött med en besättning på nio män. Far fick kasta sig i vattnet och simma ut med en lina till besättningen, så de skulle kunna ta sig ombord på fiskebåten som kommit för att rädda dem. Det förlista fartyget hette Kyrö. Räddningsmännen tog med besättningen hem till Ringsö. Alla var blöta och genomfrusna."Evert Pettersson, född på 1920-talet, Ringsö.
"Långtradarna fanns ju inte runt 1945. En och annan lastbil fanns ju men det var inte alls samma som idag. Utan då gick det med skutor istället. Säden fraktades ju härifrån upp till Stockholm. Ved kom kanske från Östergötland, Småland och potatis… då kom skutorna upp här på höstkanten med potatis."
Sven-Olof Eklind, född 1932, Griskär.