Mångsysslare och arrendatorer

Skärgårdslivet var starkt påverkat av naturen och årstiderna. Skärgårdsborna har livnärt sig på flera olika sätt, de var mångsysslare. Jordbruk, fiske, skogsbruk, säljakt, sjöfågeljakt, lotsning, fyrväkteri och transporter var viktiga delar av arbetslivet. Jordbruk och fiske var de största delarna och befolkningen kallas därför fiskarbönder eller skärgårdsbönder. Så var det redan från medeltiden för tusen år sedan, då skärgården först befolkades, och så förblev det långt in på 1900-talet.

Till stor del var skärgårdsbönderna självförsörjande. De producerade själva mat och produkter de behövde. Men de sålde även varor på marknader i Nyköping och i andra städer längs kusten, där de också köpte sådant de var i behov av.

På 1800-talet växte Sveriges befolkning starkt. Även människorna i skärgården blev fler. Det var vid denna tid, 1884, som gården Aspnäset här på Stendörren kom till.

Sörmland är ett landskap med många gods som ägt land och vatten. De flesta öar i Sörmlands skärgård har långt in på 1900-talet tillhört något av godsen Hånö och Björksund. T ex har Aspnäset hört till Hånö, liksom öarna Krampö och Griskär. Ringsö har hört både till Björksund och till Hånö. Idag är de tre öarna privatägda, men flera andra öar tillhör ännu kustgodsen.

För att få bo på och bruka godsets ägor, betalade man arrende, en slags hyra, till godsägaren. Arrendet betalades till största delen i arbete, vanligen genom att bönderna och torparna levererade vissa bestämda varor som säd, fisk och ved. En del hade särskilda arbetsuppgifter som att göra ett visst antal transporter med egna båtar. De kunde också göra dagsverken på herrgården, d v s bidra med arbete på de delar av godset som ägaren drev själv. En mindre del av arrendet kunde betalas kontant.

Äng och åker

Precis som på fastlandet var gårdarna indelade i så kallade inägor och utmarker. Gården och marken innanför gärdesgården var inägan. Det som låg utanför var utmarken. Till inägan hörde åker, äng och hage. På utmarken betade boskap tills ängshöet och åkersäden var bärgat. Först då fick djuren komma in på inägan. Läs mer om utmarken på skylt nummer åtta.

Strandängen nere vid havet användes för bete och slåtter, d v s höskörd. Varje år översvämmas strandängen vilket ger växterna bra näring. Därför passar de utmärkt som foder. På den torrare ängen, längre från havet, rensades barrträd, enar och ekar bort för att skapa bra bete. Då gynnades gräsväxter och örter. Men vissa träd fick stå kvar, t ex ask, alm, hassel, rönn, al och björk. De träden gillade djuren. Träden gav också lagom skugga till växterna på marken. Dessutom behövdes virket. Hasselns smala grenar användes bl a som tunnband för att hålla ihop tunnor. Lövträden användes också till bete åt djuren. Träden klipptes så att ännu fler skott bildades efter klippningen, så kallad hamling. Lövkvistarna torkades och sparades till vintern.

Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur viktig ängen var. Den gav vinterfoder till djuren, som gav gödsel till åkern. Storleken på ängen styrde alltså hur mycket åker som kunde brukas.
 
Efter 1946 förändrades jordbruket radikalt. Efterkrigstiden innebar specialisering, rationalisering, effektivisering och stordrift inom alla områden i samhället. Industri och kommunikation växte i snabb takt, landsbygden avfolkades, naturresurser exploaterades. Ensidigheten, med djur på en gård och spannmål på en annan gård, betydde att konstgödsel och kraftfoder måste köpas eftersom det inte producerades på gården. Det behövdes inte djur på gården för att man skulle kunna odla. Det urgamla uttrycket ”äng är åkers moder” gällde inte längre.

Naturtypen ängen har minskat mycket kraftigt. Idag finns endast små spillror kvar av ängarna, de som en gång var stora och viktiga delar av odlingslandskapet. Men varför behövs ängen? Den är unik för att det finns så stort antal arter där. En äng kan hysa 40-50 arter av blommor och gräs per kvadratmeter! Växterna ger föda åt insekter som i sin tur blir mat till fåglar.



"Farbror Otto Söderlund var lite av en skärgårdslegend. Det fanns en smedja och en såg på Krampö. De var i stort sett självförsörjande tusenkonstnärer."

Gunilla Widegren, född 1942, sommarboende på Krampö

"Man försökte ha jordbruksarbetet avslutat när hösten kom för då kom strömmingen in och man satte igång med strömmingsfisket. Strömmingsfisket pågick tills det blev is på vattnet. Det var den huvudsakliga näringen. Lantbruket gav inte så stora förtjänster."

Elis Gustavsson, född 1919, Kungshamn.