Ålkråkor

Stor och svart sitter den där på klippan med vingarna utsträckta. Många tycker att den borde utrotas, andra fascineras av den. Det handlar om skarven. Sveriges mest hatade fågel?

Den ras som häckar i Sverige är en ras av storskarven som kallas mellanskarv. Skarven tillhör släktet pelikanfåglar och lever i både tropiska och arktiska miljöer. Den kan bli 80-100 cm hög med 130-160 cm mellan vingspetsarna. Den väger mellan 1,8 kg och 2,8 kg. Skarven häckar i kolonier med ett par tusen par. Ett par håller ihop under en säsong. Hanen samlar material till boet och honan ansvarar för byggandet. Bona byggs i träd eller direkt på marken. Äggen, 3-4 st, ruvas växelvis av båda föräldrarna i en månad. När ungarna kläckts hjälps paret åt med matningen under de 50 dagar som ungarna stannar i boet.

Skarven rör sig klumpigt på marken och flyger inte så bra. Men den är en duktig simmare och fiskare. Den används faktiskt vid fiske i Kina och Japan! Fågeln släpps iväg för att fånga en fisk, men en ring eller ett snöre runt halsen hindrar den från att svälja bytet som i stället fiskaren ta hand om. Skarvens fjädrar tar åt sig vatten, vilket minskar flytkraften och motståndet i vattnet då den dyker. För att torka fjärdrarna ser man ofta skarvar sitta med vingarna utspärrade.

Skarven äter de fiskar den får tag på. Det sägs att skarven tycker särskilt mycket om ål. Ett annat namn på skarven är därför ålkråka.  Skarven är högt upp i näringskedjan, en så kallad toppredator. Därför får skarven i sig mycket miljögifter som samlats i de djur den äter.

Men varför är skarven så hatad? Den största anledningen är att den konkurrerar med människan om fisken. Fisket och skarven tar visserligen till viss del samma arter, men inte samma storlek och ålder på fisken. Sambanden är inte alltid så enkla att om vi tar bort skarven får vi mera torsk eller annan eftertraktad fisk. Skarven tar också fisk ur nät och odlingar och orsakar bitskador som kan göra fisken osäljbar. Ett vanligt problem är också att skarvar fastnar och drunknar i fiskeredskapen och att de skadar näten.

En annan anledning till skarvens dåliga rykte är att den anses förstöra miljön med sin avföring. Det är ingen skillnad på den och andra fåglars avföring, men då den lever i så stora kolonier och alla bajsar på samma ställe blir miljön påverkad. Till en början dör växtligheten, men återkommer med ny kraft på det välgödslade området när skarvarna flyttar. En gång var skarvens avföring eftertraktad. På 1700-talet hämtades fågelbajs, guano, från bl a skarv från Sydamerika till Europa som gödning på odlingsmark.

På 1800-talet var skarven utrotad i Sverige. Anledningen var, som idag, att den konkurrerade om fisken. På 1940-talet började den häcka i Kalmarsund och 2004 fanns ca 177 000 st skarvar i Sverige.

Det fanns tidigare allmän jakttid för skarv i Sverige. Jakten förbjöds 1995 då vi gick med i EU, eftersom ingen av skarvraserna var tillåten för jakt i EU. Länsstyrelserna i landet kan dock tillåta skyddsjakt.

En annan viktig anledning till att skarven har ökat är övergödningen av sjöar och kustvatten. Orsakad av oss människor. Övergödningen gynnar många stimlevande fiskar som är lätta byten för skarven. Minskningen av miljögifter har antagligen också förbättrat förutsättningarna för skarven, liksom ökningen av fiskodlingar i Europa. Det är platser där skarven gärna söker föda.

Ålar

Ålen gör en av djurvärldens häftigaste resor! Den föds i Sargassohavet utanför Mellanamerika, 750 mil från Sverige. Där finns världens enda bestånd av ål. Med strömmar förs de till Europas kuster, en resa på knappt tre år.

Efter att ha levt i europeiska vatten i 5-30 år vandrar ålarna åter till västra Atlanten för att leka, d v s fortplanta sig. Ålen kan simma oavbrutet i 24 timmar med en takt av 15-60 km/timme. Strax innan de börjar återvända till Sargassohavet förändras matsmältningssystemet så att de inte längre kan ta upp näring via maten. Hela vägen tillbaka lever de endast på fettreserver. Väl tillbaka sker leken 6000 meter ner i havsdjupet. Om detta vet vi ingenting. Antagligen dör ålarna direkt efter leken.

I Europa lever ålen antingen i salt, sött eller, som i Östersjön, bräckt vatten. En ål kan ta sig långt in i landet och leva i små bäckar. Dessutom kan den vandra på land mellan vattendrag! Experiment visar att den då rör sig 5 km/dygn. Ålen är ett nattdjur som trivs på botten och i grunt vatten i så kallade ålgräsängar, under bryggor och kajer. Den är allätare och äter t ex snäckor, insekter, maskar, fiskar och rom. Också smågnagare och grodor kan stå på menyn, liksom kadaver och avfall. Förr hände det att ål släpptes ner i brunnar för att hålla rent från smådjur. Ålar som lever i fångenskap kan bli mycket gamla. Mellan år 1860-1962 lär en ål ha levt i en brunn i Brantevik, Skåne - 102 år!

Ålen håller på att dö ut. Sedan 1970-talet har antalet ålar som kommer från Sargassohavet till Europa minskat med 99%. Sveriges Artdatabank räknar ålen som ”akut hotad”. Nästa steg på skalan är ”försvunnen”. Rökt ål anses vara en delikatess och ål är därför en av de ekonomiskt viktigaste fiskarna i Europa. Den fiskas ihärdigt. Andra anledningar till att ålen har minskat i antal är den långa resan mellan kontinenterna. Många faror lurar, t ex dammbyggen och kraftverksturbiner som är oöverstigliga hinder. Ålarna fastna i gallren vid insuget eller hackas sönder i turbinerna. Dessutom är det risk för att klimatförändringarna ändrar riktning på strömmarna som ålen har hjälp av då den färdas över haven.

År 2008 fångade yrkesfisket 385 114 kg ål längs Sveriges kuster. 2006 beslöt EU att varje land ska ta fram en plan för hur fler ålar ska återvandra. 2007 förbjöds ålfiske i Sverige, men med ett stort undantag: yrkesfiskare som fiskat minst 400 kilo ål årligen har dispens att fortsätta. Motiveringen är att dessa fiskare är beroende av inkomsten från ålen. Från 2009 gäller i Sverige en plan för ålar. Den innebär att minska ålfisket, förbättra vägarna för ålen förbi kraftverk, sätta ut ål samt kontrollera att fiskeregler följs.

Det finns många myter om ålen. T ex sägs det att att ålskinn är världens bästa afrodisiaka, d v s lustframkallande medel, och att det går åt så mycket energi för att smälta fettet i ål att man magrar av att äta den.

"Ibland fick jag hämta ål och rensa den för att vi skulle äta den till frukost."

Gunilla Widegren, född 1942, tillbringade somrarna på Krampö.