Skogen användes till en mängd saker, t ex som virke, ved, gärdesgårdar och som betesmark. Men också som skafferi och apotek. Naturtypen som finns just här kallas hällmark. Vi ska titta närmare i mossan och bland barren.

Lingon

Kröser, linbär, rödbär, tyssling, krösa… Lingon är ett av våra vanligaste bär och har många namn. Lingon växer i nästan hela Sverige, mest på torr, mager mark som här på hällmarken. Förutom lingon så har vilda bär inte plockats så mycket genom tiderna. Man kände inte till näringsvärdet i bär och de var svåra att förvara. Lingon däremot, håller sig länge eftersom de innehåller bensoesyra, ett naturligt konserveringsmedel. Dessutom är de lätta att frakta eftersom de är så hårda. Förr lagrade man lingon i vatten där de kunde hålla sig nästan hur länge som helst. De klarar kyla bra och håller sig länge under snön, något som vinterfåglar gillar. Lingon innehåller nyttiga mineraler och vitaminer, även om det rör sig om måttliga mängder.

Genom tiderna har lingon varit en viktig smakförbättrare till den enformiga maten som åts under vintern. Saltströmming och surlingon var den vanligaste maträtten. Det var vanligt att blanda en slev sirap i de kokta lingonen just innan de åts.

Under 1800-talet exporterade Sverige mycket lingon till Tyskland. 1898 slog lingonskörden alla rekord. Det var samma år som guldruschen i Alaska och Kanada nådde sin höjdpunkt. Handeln med lingon, främst i Småland, kom att kallas ”lingonruschen” och 1 liter av ”skogens röda guld” gav 21 öre, ett bra pris. Under 1800-talets senare del byggdes järnvägsnätet i Sverige. Det fick stor betydelse för handeln, inte minst för lingonförsäljningen. Men då första världskriget bröt ut i Europa 1914 tog ruschen slut. Men fortfarande exporterar Sverige lingon till Tyskland och Österrike.

En del äldre personer kommer kanske ihåg lingonlovet, eller potatislovet, som var ett vanligare namn. När folkskolan infördes 1842 hade barnen ett speciellt lov på hösten då de skulle hjälpa till att bärga det sista av skörden.

"Enligt familjetraditionen åts sträpströmming ofta på skärgårdshemmanen där man hade en ko, så grädde fanns. Strömmingen fiskade man själv och lingonen plockade man."

Ulla-Britt Ericson, född 1927, Gamla Oxeösund.

Lavar

Lavar är organismer som bildats genom att en svamp och en alg lever tillsammans. Svampens uppgift är att ge skydd och att suga upp vatten, medan algen genom fotosyntes bidrar med energi. Tillsammans bildar de en dubbelorganism som vi uppfattar som en enhet och som vi i praktiskt tal kallar lav.

Grå renlav är den vanligaste arten bland renlavarna och kallas ofta bara för renlav. Den finns i hela landet. Den är vanligast på mager mark med gles tallskog som här på hällmarken. Den växer nästan alltid tillsammans med gulvit renlav och fönsterlav. Ofta kallas renlavarna felaktigt för vitmossa eftersom de är vita.

Renlav har använts på olika sätt. Den har spelat en ekonomisk roll som bete åt samernas renar och som vinterfoder år bondens djur. Lavar kan innehålla 90 % kolhydrater och 5 % protein. Eftersom lavarnas kolhydrater mest består av cellulosa kan vi människor inte tillgodogöra oss det. Det kan däremot djur.

Under 1800-talet användes ibland lavar då man tillverkade brännvin. Då fanns som mest sjutton fabriker som tillsammans producerade ca 1 miljon liter sprit/år. Torkad och pulveriserad renlav var förr ingrediens i hårpuder och parfym. Renlav kan också användas vid färgning.

Fönsterlav finns i hela landet, men är sällsynt i Skåne. Den är lätt att skilja från de andra renlavarna på sitt sätt att växa, den bildar små kuddar.

Tidigare användes fönsterlav till att fylla mellanrummet mellan ytter- och innerfönster på hus. Fönsterlav drar nämligen åt sig vattenånga och hindrar att det bildas fukt mellan rutorna. Idag används den till att dekorera julgrupper och begravningskransar.

Lavar har blivit viktiga verktyg i miljövårdsarbete. De kan fungera som indikatorer och visa hur smutsig luften är. Om en så kallad ”indikatorart” försvinner i ett område är det tecken på att miljön har blivit sämre.

Vitmossa

Trots namnet är vitmossor inte vita, utan gröna, bruna, rosa eller röda! Men om vitmossan torkar så blir den vit eller vitaktig. Vitmossa trivs i fuktiga miljöer och finns i omkring 45 olika arter.

En vitmossa är uppbyggd på ett speciellt sätt, som gör att man lätt känner igen den. Skotten växer upprätt och längs med stammen sitter grenarna i knippen och i toppen finns ett tydligt ”huvud”. Om man tittar i mikroskop ser man att det finns två typer av celler i vitmossans blad. De gröna cellerna sköter fotosyntesen och de döda, färglösa cellerna fungerar som vattenbehållare. Hittar man sporkapslar är de nästan klotrunda och öppnas med ett runt lock. När sporerna är mogna sprängs locket av och sporerna kastas ut. Det beror på att det har bildats ett tryck i kapseln.

Torv bildas ofta av vitmossa. På grund av syrebrist är mossan endast delvis förmultnad och därför finns det fortfarande energi kvar. Torv kan därför användas som bränsle. Materialet kan också användas till mycket annat, bl a som planteringsjord och som jordförbättringsmedel. Eftersom torv lätt suger upp fukt används den också som strö för djur och traditionellt också som fyllning i husväggar.

Vitmossa har också använts som förbandsmaterial, bl a under första världskriget. Torr vitmossa kan suga upp mycket mer vatten än bomull - 20 gånger sin egen vikt - och gör det också mycket snabbare. Dessutom är vitmossor svagt bakteriedödande. Men det är dyrare att tillverka förbandsmaterial av vitmossa än av bomull. Vitmossa har också använts som blöjor.
 
Det är inte tillåtet att samla in stora mängder lavar eller mossor för försäljning.