Skärgårdsborna brukade plocka ägg ur sjöfåglarnas bon på vårarna. Äggen var ett bra tillskott till den övriga maten, speciellt då fisket slog fel. Äggen var lätta att hitta eftersom man kan förutsäga var de olika fåglarna lägger sina ägg. Ibland satte man upp holkar för att komma åt äggen lättare. Holkarna hängdes där isen gick upp tidigt så att flyttfåglarna lätt skulle hitta dem. En gård kunde ha 10-30 holkar. Det var viktigt att lämna kvar några ägg i boet som honan fick ruva. Annars kanske hon tyckte att det var ett dåligt ruvställe och kom inte tillbaka nästa år.

Storskrakens ägg var speciellt populära. De väger 80-85 gram, alltså drygt 50 % mer än ett hönsägg. Mer om skraken finns att läsa vid skrakholken, nummer tjugo. Knipan häckar också gärna i holk och har delikata ägg. Ibland kallas knipan ”fattigmans höna”. Andra ätbara ägg kom från trutar, måsar och tärnor. Deras ägg samlade man in på skären.

Plättar, pannkakor, bakverk och vällingrätter – av sjöfåglarnas ägg kunde man laga mycket gott. Ägg har ganska lång hållbarhet och de kunde lagras extra länge om de saltades ner eller lagrades i kalk eller aska. Från Hartsö berättas att första maj var äggplockardag. Då kunde man samla in 300-400 ägg. Äggen som konserverades höll ända till mars nästa år.

Reseskildringar från 1600-1700-talen berättar om äggtäkt, d v s ägginsamling, och på 1800-talet samlades det så många ägg att vissa fåglar riskerade att utrotas. Äggtäkten minskade vid sekelskiftet 1800-1900, men fortsatte in mot mitten av 1900-talet. Äggtäkten har haft störst betydelse på ost- och västkusten samt i Norrlands inland. År 1968 blev det förbjudet att samla fågelägg förutom under jakttid. Idag styrs detta av EU´s fågeldirektiv. Det innebär att man inte får förstöra eller skada bon eller ägg, samla fågelägg i naturen eller avsiktligt störa fåglarna.

Ett annat sätt för skärgårdsbönderna att skaffa mat var att jaga sjöfågel. Många fåglar, bl a ejder, jagades så hårt under 1800-talet att de höll på att försvinna. Under andra hälften av 1900-talet begränsades jakten genom lagstiftning, och fåglarna blev flera. Vissa fåglar får fortfarande jagas, under allmän jakttid eller för skyddsjakt.

Fram till 1700-talet var det vanligt att fånga fåglar med nät. I smala sund där man visste att fåglarna brukade flyga satte man upp nät mellan två stänger där fåglarna fastnade. Ibland fångas hundratals fåglar på en gång. De vanligaste var alfågel, ejder och svärta. Denna typ av jakt var vanlig på ostkusten från Småland till Uppland. Platsnamn där ”stång”, ”flåg” och ”flog” ingår, vittnar om att platsen kan ha använts för att fånga fåglar med nät. Ett exempel är ”Fågelstången” vid Källvik här strax norr om Stendörren.

Vettar, eller lockfåglar, har använts vid jakt under långa tider. Vettar är uppstoppade fåglar eller modeller av trä som lades ut i vattnet för att locka fåglar att landa. Gömd intill satt skytten i det skydd som kallades skåre. De skjutna fåglarna såldes eller användes i hushållet. Sjöfåglarna tillagades ungefär som kyckling, kokt eller stekt. Trutungar var en delikatess.

Ejdern var en värdefull fågel p g a sitt lätta och mycket värmande dun. Dunet har varit en handelsvara sedan medeltiden och på 1700-talet prisades det av Carl von Linné. När ådan, ejderhonan, lämnar redet för att äta lägger hon ett värmande och kamouflerande lager av dun över sina ägg. Detta samlades och användes till kuddar och täcken. Det såldes också och gav en viktig inkomst. Dunsamlandet upphörde vid Östersjön på mitten av 1900-talet.

Läs mer om fåglar på skylt nummer 22.

"Man åt mycket fisk och sjöfågel förr. Vi sköt änder som vi sedan tog in till Nyköping och sålde."

Elis Gustavsson, född 1919, Kungshamn.