Att ta den allra första tuggan av en banan. Att dra på sig nylonstrumpor för första gången. Att inhandla sitt livs första LP-skiva. Möten med en ny värld. Möten som kunde skapas genom att varor bytte plats och ägare allt snabbare över världen. Med industrialismens nya kommunikationer krympte avstånden. Varor vi inte mött tidigare lockade till inköp. Nya produkter för den nya tiden.

I det förindustriella samhället tillverkade hushållen själva i hög grad sina kläder, möbler och redskap. Familjerna var till stor del självförsörjande. Men under 1800-talets sista hälft ökade lönearbetet. Städerna lockade folk från landsbygden med arbete inom till exempel verkstads- och textilindustrin. Det nya samhällets hushåll hade inte tid att sy, snickra eller salta in. Arbetet på fabriken eller kontoret tog för mycket tid.

Lönearbetet ökade under 1900-talet. Allteftersom produktionen av varor ökade, ökade arbetstillfällena, lönerna och konsumtionen. Efter andra världskrigets slut 1945 skedde en produktions- och konsumtionsexplosion i Sverige. Landets tillväxt var god. Vi hade klarat oss undan kriget och utrikeshandeln gick på högvarv. Europas länder var tilltrasade efter världskrigen och det oskadade Sverige fick ett ekonomiskt försprång. Exporten gav staten pengar, lönerna höjdes och arbetslösheten var låg. Levnadsstandarden ökade på ett sätt som aldrig tidigare. Många hushåll köpte s k varaktiga konsumtionsvaror som bilar, kylskåp och dammsugare.

Massproduktion förutsätter masskonsumtion. Och tvärtom. För den enskilda människan är därför symbolen för industrialiseringens produktionssamhälle just saker – prylar – grejer. 

Konsumtionen främjades av statsmakten. Prisregleringen avskaffades till stor del på 1950-talet och istället skulle konkurrensen hålla priserna nere. På 1960-talet fick butikerna ha kvällsöppet, diskarna togs bort och självbetjäning infördes med kassor vid utgången. Stora skyltfönster visade upp varorna och skulle få folk att handla. Småbutikernas olika utbud samlades under samma tak i varuhuset. Här rymdes varor från jordens alla hörn och här kunde alla samhällsskikt inhandla massproducerade, billiga varor. Från 1950-talets början till 1970-talets mitt minskade antalet livsmedelsbutiker från 31 000 till 14 000. Samtidigt fördubblades dagligvaruhandelns omsättning.

Katrineholmarna mötte en del av de nya varorna i butiken som har kallats ”Katrineholms första varuhus”. Det var ”Jansson & Co” vid Stortorget. Butiken fick sitt tillnamn på grund av det breda utbudet, bland annat av porslin.