Med industrialismen förändrades statens roll. Tidigare hade dess främsta uppgift varit att skydda landet mot yttre fiender. Nu blev statens arbetsuppgifter allt fler. Ett framväxande industrisamhälle behöver järnvägar, telegrafnät, handelsavtal, välutbildad arbetskraft och mycket mer. Samtidigt krävde industrins arbetare hjälp mot sjukdom, arbetslöshet och bostadsnöd. Staten blev en förvaltningsapparat med brett arbetsområde. Med alla dessa nya områden där staten griper in växte byråkratin. Antalet tjänstemän ökade mångdubbelt och fördelade sig på en lång rad av specialister och experter.

Mitten av 1900-talet var de stora sociala reformernas - välfärdsreformernas - tid. Folket fick ta del av flera allmänna förmåner som till exempel allmänt barnbidrag, allmän pension, fria skolmåltider och läromedel. Det infördes tre veckors betald semester, minskad arbetstid med fem dagars arbetsvecka om 40 timmar och föräldraledighet. Sjukvården och barnomsorgen byggdes ut. En ny sociallag ersatte 1955 den gamla fattigvårdslagen. Det skulle inte längre vara skamligt att begära bidrag, utan ett naturligt sätt att klara svackor i ekonomin.

Det behövdes lokaler för institutioner som praktiskt kunde genomföra reformerna. I Katrineholm byggdes nämndhuset i slutet av 1940-talet. Här fanns lokaler för bland annat sjukkassan och polisen.

Den generella välfärden blev både ett mål och medel. Den skulle dels höja levnadsstandarden och fördela den jämnare, dels skapa effektivitet och ekonomisk tillväxt.