Kvinnorna kom från en mängd olika yrkesområden – lärare, industriarbetare, hemmadöttrar, kontorister, författare, konstnärer. De kom med tåget från olika delar av landet, för att sista biten ta sig med cykel till Fogelstad. På Fogelstad säteri i Julita socken hade Kvinnliga medborgarskolan startat 1925, fyra år efter att kvinnor fått rösträtt i Sverige. Män fick det 1907. Målet var att engagera och utbilda kvinnor så att de skulle kunna ta tillvara på sina nya medborgerliga rättigheter. Skolans uppgift var att få dessa rättigheter att bli något mer än bara text i lagen. Rättigheterna skulle bli realitet och leda till handling.

På Fogelstad strävades efter att starta en självständig kvinnlig idédebatt utan hänsyn till de olika politiska parternas åsikter. Huvudämnena var samhällskunskap och människokunskap. Undervisningen bedrevs genom föreläsningar, diskussioner och genom att skriva och tala. För att alla som ville skulle kunna gå på kurserna, utdelades stipendier till dem som inte hade råd.

Efter nästan trettio år lades skolan ner. Anledningen var inte att engagemanget för kvinnliga rättigheter hade svalnat, snarare lär intresset för kurserna varit större än någonsin. Istället ansåg lärarna att de hade fullgjort sin uppgift och att Sveriges kvinnor nu på egen hand kunde fortsätta sin kamp för lika rättigheter.

Kvinnorörelsen räknas till en av våra stora folkrörelser. Innan 1921 hade föreningar bildats som stred för kvinnlig rösträtt. Kampen drog dock inte riktigt åt samma håll. Den socialistiska gruppen stred för att alla män och kvinnor skulle ha lika rösträtt. Den borgerliga gruppen å sin sida kämpade för att kvinnor skulle ha samma slags rösträtt som männen, det vill säga att rösträtten baserades på storleken på personens inkomst.

En av de mest aktiva kvinnoorganisationerna i Katrineholm var ”Föreningen för kvinnans politiska rösträtt”. Föreningen höll möten, bjöd in företagare och föreläsare. Genom att skicka vykort, bland annat om hur arbetet för kvinnors rättighet fortskred utomlands, försökte medlemmarna påverka landets riksdagsmän. Föreningen upphörde 1919, då beslutet om allmän och lika rösträtt hade tagits.