1900-1930

Då industrialiseringen kom i gång på slutet av 1800-talet ökade inflyttningen till städerna. Arbetarna i verkstäderna och på kontoren behövde tak över huvudet och många bostäder byggdes. Ofta engagerade sig arbetsgivaren i bostadsfrågan och tog ansvar för att de anställda fick husrum. Orsaken var att företagen behövde god arbetskraft, vilket förutsatte hälsosamma bostäder. 

Två av Katrineholms största företag, Katrineholms Träförädlings AB och AB Grönkvists Gjuterier, lät uppföra arbetarbostäder på Vasavägen-Köpmangatan respektive på Hemgården under 1900-talets första decennier. SKF, Svenska kullagerfabriken, medverkade till att arbetarbostäder uppfördes mellan Vasagatan och Malmvägen på 1950-talet. Företaget byggde också ett 100-tal lägenheter i Nävertorp. Insatsen för en lägenhet med två rum och kök var 3 200 kr, varav SKF betalde hälften. Kravet var att arbetstagaren skulle stanna i företaget i åtta år.

I början av 1900 startade egnahems-rörelsen i Sverige. Liksom då det gällde arbetarbostäderna i flerfamiljshus, var det ofta företagsledarna som förespråkade ett eget hem till de anställda. Om arbetaren fick ett hus och en trädgård att sköta om, skulle han och hans familj bli skötsamma arbetare. I Karineholm bildades ”Föreningen Egna Hem” 1904. Strax därpå byggdes det första området i Katrineholm med egna hem; Norrmalm. De boende där var främst järnvägsanställda.

De egna hemmen skulle vara enkla, billiga, friliggande hus. Detta kunde genomföras genom att många byggdes i samma modell. Under 1930-talets mitt uppfördes sådana hus på Värmlandsgatan och Dalagatan i Katrineholm. Volym, takform och fönsterplaceringar var detsamma och på grund av likheten kallades området i folkmun för EPA-dalen, efter enhetsprisaffären EPA.

Statsminister Per Albin Hansson myntade på 1930-talet begreppet ”det svenska folkhemmet”. I folkhemmet skulle statsmakten se till att varje medborgare kunde leva ett tryggt liv med tillgång på mat, kläder, sjukvård och husrum. Boendet var inte längre en privatsak, det blev politik. Många nya bostäder byggdes och i många hus installerades vatten, avlopp och elektriskt ljus. 1945 hade 54 % av lägenheterna i Katrineholm centralvärme och 44 % hade badrum.

  

1930-1990

På 1930-talet startade en debatt om Sveriges svaga folkökning efter att Alva och Gunnar Myrdal skrivit boken ”Kris i befolkningsfrågan”. För att gynna barnafödandet byggdes så kallade barnrikehus. Här skulle familjer med fler barn få bo tillräckligt stort och modernt till en rimlig kostnad. I Katrineholm byggdes barnrikehus bland annat på Friggagatan på 1930-talet. Kravet för att få en lägenhet här i ”Myrdalen”, som området kallades, var att familjen skulle ha minst tre barn. Andra reformer som infördes för att öka födsloantalet var barnbidrag, moderskapspenning och mödrahjälp. 

Med det arkitektoniska ideal som rådde i mitten av 1900-talet, funktionalismen, skulle ordning och planering göra hemmet till en produktiv enhet. En av epokens mest kända arkitekter menade att ”Huset är en maskin att bo i och ska konstrueras som en maskin”. Exakthet skulle uppnås med hjälp av vetenskapen. Tekniken blev normgivande. 1944 startades Hemmets forskningsinstitut. Där arbetade man bland annat med att genom experiment hitta de mest effektiva rörelserna vid olika hushållsarbeten. Man arbetade också med att räkna ut optimala mått på köksbänkar och skåp. Hemarbetet underlättades med moderna tekniska hjälpmedel som dammsugare, hushållsassistenter och diskmaskiner.

I början av 1960-talet var bostadsbristen i städerna enorm. Miljonprogrammet genomfördes, vilket betydde att 100 000 lägenheter skulle byggas per år i tio år med statliga medel. 1965-75 växte en mängd stora bostadsområden upp i städernas utkanter. För att detta skulle kunna genomföras krävdes ett standardiserat byggande med en rationell byggteknik med tornkranar och färdiggjutna betongelement.

I Katrineholm gjordes på 1940-talet en plan för stadens bebyggelse. Bostäder skulle placeras i utkanten av staden, bland annat eftersom det saknades plats för lekutrymme i centrum. Människorna skulle ha nära till skog och mark. I centrum skulle inga bostäder finnas, bara offentliga lokaler som kontor, affärer, banker och biografer. Efter andra världskrigets slut 1945 byggdes Katrineholm om till stor del. Många av de äldre husen revs, speciellt på norr, och ersattes bland annat av sådana hus som punkthusen på Storgatan, byggda i slutet av 1950-talet. Här låg tidigare bostäder för järnvägsanställda. Punkthus var en byggtrend i småstäder under 1950- och 60-talen. Det var också nu som hyreshusen i tre våningar blev vanliga.

På 1990-talet svängde pendeln tillbaka. Städernas centrum som genom miljonprojektet hade tömts på människor efter arbetsdagens slut, skulle förändras till levande stadskärnor där människor också bodde.