Gröna Kulle

Om man ett par år före år 1900 stod på platsen där Gröna Kulle ligger idag, skulle man se åkrar och ängar sträcka ut sig. Gustaf Robert Grönkvist, mannen som startade Grönkvists Mekaniska Verkstad tänkte att han skulle tycka om den vyn från sitt fönster. Han byggde en villa åt sig och familjen på platsen.

Efter ett tjugotal år sålde Grönkvist Gröna Kulle och 1927 kom fastigheten i Katrineholms stads ägo. Stationssamhället hade fått stadsrättigheter 1917 och förvaltningen hade utökats. Det behövdes nya lokaler. Gröna Kulle inreddes för ändamålet och blev stadshus. Tidigare hade sammanträdena hållits i olika lokaler, till exempel i tingshuset eller i någon banklokal.

Stadsfullmäktige blev det högsta beslutande organet, övervakad av stadsstyrelsen. Nya förvaltningsorgan blev bl a brandstyrelsen och nykterhetsnämnden. Ansvaret för gator, vatten och avlopp fick den s k drätselkammaren. Dessa uppgifter var viktiga eftersom industrialismens växande städer krävde att infrastrukturen byggdes ut. Drätselkammaren, stadsfullmäktige, stadens kassakontor och stadskamreraren fick lokaler i Gröna Kulle.

Katrineholms moderata valmansförenings upprop inför valet av ny stadsfullmäktige 1919 ger en bild av de aktuella politiska frågorna: fler bostäder behövs, samhället ska underlätta yrkesutbildning för flickor och pojkar, lekplatser bör byggas och idrotten ska stödjas. Slutligen ansågs det att ”Kvinnor kan komma att bliva till stor välsignelse i det kommunala arbetet enär de på många områden, till exempel sjuk- och fattigvård, äga bättre förutsättningar än männen.”

1862 hade de kommunallagar införts som ligger till grund för vårt kommunala självstyre. Samtidigt infördes kommunal rösträtt för både män och kvinnor. Den var graderad efter inkomst – ju större förmögenhet, ju fler röster. Fyra år senare ersattes ståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag. För att få rösta krävdes en viss förmögenhet. Det gjorde att endast 25 % av de myndiga männen fick rösta. Kvinnor fick inte rösta oavsett förmögenhet.

Mot slutet av 1800-talet uppstod en rösträttsrörelse som leddes av främst liberaler och socialdemokrater och utvecklades till en folkrörelse. Efter många års stridigheter infördes allmän och lika rösträtt för män 1907. Kvinnor fick inte rösta förrän 1921. 

 

Barnomsorg

Med industrialiseringen flyttades produktionen av varor från hemmet till fabriken. Tidigare, då arbetet utfördes hemma, kunde barnomsorg och arbete kombineras, men nu blev det omöjligt. Barnpassning blev nödvändig då båda föräldrarna förvärvsarbetade. 

En av de första formerna av barnomsorg var de så kallade småbarnsskolorna, vilka startade i Sverige på 1830-talet. Här skulle arbetarnas barn uppfostras och få vissa baskunskaper medan föräldrarna arbetade. Ett par decennier senare öppnades barnkrubbor. Dessa vände sig också till arbetarfamiljer, men här förekom ingen pedagogisk verksamhet. Strax innan 1900 öppnades de första barnträdgårdarna i Sverige, bland annat i Katrineholm. Barnträdgårdarna, eller Kindergarten, riktade sig till medelklassfamiljer. Här skulle utbildad personal komplettera hemmets uppfostran. Precis som småbarnsskolorna och barnkrubborna drevs barnträdgårdarna av privata stiftelser och föreningar.

Sveriges goda ekonomi under tiden efter andra världskrigets slut 1945 gjorde det möjligt att bygga ut den offentliga sektorn kraftigt. Sjukvård, utbildning, socialvård och barnomsorg utvecklades och expanderade från och med 1950-talet. Detta blev kvinnornas yrkesområden.

1943 infördes statsbidrag till daghem och lekskolor. Därmed kunde även barn från familjer med små inkomster gå på ”lekis”. Den första kommunala lekskolan i Katrineholm var Ståthöga, som låg granne med Gröna Kulle och öppnades 1946. Verksamheten utvecklades och kommunala lekskolor öppnade i fler stadsdelar. Katrineholms första daghem byggdes 1968. Detta låg vid Skogsborgsskolan, rymde omkring 50 barn och fick namnet Borgen.

I Katrineholm startade 1951 försöksverksamhet med familjedaghem, så kallade dagmammor. I början av 1960-talet var ersättningen till dagmammorna 10 kr/dag och barn. Huvudsakligen var det ensamstående mödrar som fick bidraget.

På 1970-talet infördes en lag att kommunerna skulle se till att det fanns plats för alla sexåringar i deltidsförskola. Statsbidragen höjdes. Detta var en av flera reformer för att ge kvinnor och män lika möjligheter att förvärvsarbeta och ta hand om barnen i familjen.