”Vår beredskap är god” sa statsminister Per Albin Hansson vid andra världskrigets utbrott 1939. Och det var nog sant om man såg till försvarsviljan och antalet soldater. Men vapentekniskt och övningsmässigt så fanns det stora brister.

Sovjet anföll Finland 1939. Tyskland anföll Danmark och Norge 1940. Detta tillsammans gjorde att Sverige var i ett utsatt läge. 1941 anföll Tyskland Sovjet och Finland går med på tyskarnas sida. Läget för Sverige blev ännu mer osäkert. Sverige kallas neutralt under andra världskriget, något som har ifrågasatts. Man tillät bland annat tyska soldater transporteras med tåg genom Sverige. Målet var att hålla Sverige utanför kriget och det lyckades.Runt om i landet var man beredda på att det värsta kunde inträffa. Engagemanget var stort. Inringningen av Sverige skapade patriotism och folkligt engagemang för våra grannländer.

Medan kriget pågick 1939-45 kallades männen i Sverige in till beredskapstjänst. Det gällde att vara redo om något land skulle anfalla Sverige. Tiden brukar kallas beredskapstiden. Inkallelseperioderna varade flera månader och upprepades för de flesta tre eller fyra gånger under kriget. De flesta placerades i Norrland eller i skärgården. Största antalet i beredskap var under februari 1942. Då var 300.000 man inkallade eftersom man var rädd för ett tyskt angrepp.

Här på åsen i Katrineholm byggdes en luftskyddscentral. Två torn byggdes för att spana efter främmande flygplan. Idag finns ett av tornen kvar. De som arbetade i tornen var ofta lottor och kallades tornsvalor. Det berättas att dessa var lite elegantare än de vanliga lottorna. Tornsvalor satt även i det gamla vattentornet på Norr. Där var en träramp utbyggd högst upp, men den är borttagen idag.

”Vi övade på att springa ner i skyddsrummet i källaren. Skyddsrummet var Karlssons äppelkällare. Jag minns fortfarande hur det doftade av äpplen där nere.”
Birgit Malmkvist

”Det var många som liksom vi under krigsåren, då det var ont om mat, drygade ut kosten med kaninstek.”
Torsten Johansson om att familjen hade en kaninbur hemma på tomten, hembygdföreningens årsskrift 1997

”Poststationen (i Forsabro) öppnade mitt under brinnande krig. Jag kommer ihåg de brev från Tyskland som var censurerade och igenklistrade med hakkorsremsor.”
Vera Jonsson, postföreståndare 1942-1965.

”1943 tillhörde jag PF 31515 och då blev vi förflyttade upp till Norska gränsen i Värmland. Vi hade också våra hästar med oss. Vår uppgift var att bevaka svensk-norska gränsen på en lång sträcka i Värmland. Det var ju rätt så spänt när tyskarna var i Norge. Vi hade alltid skarpladdade vapen när vi red och bevakade gränsen.”
Karl-Axel Geiborg

”Familjen hade en vit hund, en samojedspets, med lång och tät päls. Det blev en hel kasse hundlugg varje gång den kammades och eftersom det fortfarande var kristider fick ingenting förfaras. Min mor sparade hundluggen och när det blev tillräckligt mycket, skickade hon säckvis till några estländare, som fortfarande kunde konsten att spinna garn. Följden blev att jag fick både strumpor och vantar av hundlugg, mycket varma och näst intill outslitliga. Även om de var genomblöta och sedan frös till is på hemvägen från skridskoisen höll de på något underligt sätt ändå värmen.”
Ulf Malmkvist, hembygdföreningens årsskrift 2003

”Far hade skaffat en liten stuga mitt inne i mörkaste Kolmården att använda som evakueringsställe för familjen om det värsta skulle inträffa.”
Ingrid Warne. Pappan var officer i landstormen, Katrineholm. Han var krigsplacerad vid luftbevakningscentralen på åsen. Han kunde inte fly utan stugan var för familjen. Huset familjen bodde i Katrineholm låg på nuvarande Åsliden. Huset finns kvar fast det är kraftigt ombyggt, hembygdföreningens årsskrift 2003

”Vi kommenderades ut i folkförsörjningens tjänst att plocka potatis eller binda råg på gårdar i trakten. Det blev en god avkoppling och ett skönt avbrott i bänknötandet i skolsalen.”
Torsten Johansson, hembygdföreningens årsskrift 1997

”Trots att vi hade krig omkring oss levde vi ganska bekymmersfria. Kriget kastade nog sin skugga mer över de vuxna än över oss ungdomar. Någon gång såg vi en spärrballong som slitit sig, någon gång kände vi någon som givit sig iväg till Finland som frivillig och någon gång fick vi en vikarie för att någon av våra ordinarie lärare blivit inkallad. I tidens anda gav vi vår konfirmationspräst inte blommor som tack utan en försvarsobligation”
Torsten Johansson, hembygdföreningens årsskrift 1997