Begreppet folkhemmet myntades av statsministern Per Albin Hansson 1928. Kortfattat betyder det ett gott samhälle där ingen lider nöd. Alla ska ha tillgång till god social service, näringsrik mat och bra bostäder. Bostadsbyggandet blev ett konkret tecken på folkhemspolitiken.

Katrineholm växte under 1930-talet och nya bostäder behövdes. Så kallade barnrikehus byggdes för barnfamiljer. Byggandet av dessa slags hus var också ett sätt att uppmuntra barnafödandet. Då skulle ju staden växa ännu mer. Husen på Friggagatan byggdes 1937 med 16 lägenheter om ett par rum och kök med centralvärme, toalett, badrum och egen ingång. Typiskt för hus från denna tid är ljus, slät puts och ganska fyrkantiga former. Tidstypiska är också trappräckena - en stil som åter blivit populär på 2000-talet. Husen visar en framtidstro och nyfikenhet på nya byggmaterial och nya byggmetoder.

Fönstren ligger i linje med fasaden för att släppa in så mycket ljus som möjligt i lägenheterna. Just ljus och luft var typiskt för den rådande arkitekturen - tidig funktionalism. Bakom husen anlades en park, även det ett sätt att skapa ljus och luft i staden.

Barnrikehus byggdes också på Oxtorgsgatan, Ölandsgatan och Storgatan. Totalt 42 lägenheter byggdes i barnrikehus i Katrineholm.

Även efter andra världskrigets slut 1945 var bostadsbyggandet en viktig del av politiken. Samtidigt som man skapade arbetstillfällen så höjdes bostadsstandarden i landet. 1965-1974 byggdes en miljon nya bostäder i Sverige, det så kallade miljonprogrammet. Man rev gamla hus utan rinnande vatten och toalett och byggde istället nya moderna. Med miljonprogrammet fick Sverige den högsta bostadsstandarden i världen.

Dessa bostäder har senare kritiserats för att vara stereotypa, tråkiga områden. Men under 2000-talet har de uppmärksammats för sina många goda kvaliteter, som ljusa rymliga lägenheter och bilfria områden. Här i Katrineholm är Nyhemsområdet och områden på Norr exempel på miljonprogram.

”När jag var 11 år fick vi elektriskt ljus i mitt barndomshem och jag tyckte att det var ett under att trycka på en knapp och det blev ljust.”
Sonja Larfors

”1947 flyttade vi till Djulögatan 28. Lägenheten är på rum och kök på tredje våningen och kostade 70 kr i månaden. Det är med värme, vedspis och vattenklosett. Elektriskt ljus och kontakter för andra ändamål med så mycket maskiner att använda finns ännu inte men jag köper strykjärn men då fanns inte termostat så det var att rycka ut sladden ibland.”
Inez Lundberg

”Vad jag fruktade, beundrade och avundades de frejdiga ”myrdalingarna”! De var snabba och seniga, brunbrända och käcka och verkade helt orädda för allt farligt och skrämmande. Och de klarade att springa barfota på det vassaste grus! Därför var de alltid först på plats när något utöver det vanliga hände.”
Ingrid Warne om barnen som bodde i det så kallade ”Myrdalen” där det fanns barnrikehus, hembygdföreningens årsskrift 2003.