Svenskar hade länge ansetts som ett läsande folk. Det bottnar i kyrkans krav att kunna Luthers katekes och ta till sig det kristna budskapet.

På 1920-talet slogs flera föreningsbibliotek samman i Katrineholm. Man hade lokaler på Djulögatan och fanns kvar där till 1960. Då flyttade man till lokaler i hörnet Drottningatan-Djulögatan. Huset var planerat för affärer, bostäder och tandklinik, en typisk tanke för husbyggande under 1960-talet. Allt skulle vara samlat för bekvämlighetens skull.

Bokklubbar som Svalan och Bonniers Folkbibliotek lockade till läsning efter andra världskriget. Även i de enklaste hem fanns böcker. Litteraturen som skrevs vid denna period var blandad med tillbakablickar på gamla bondesamhället, som till exempel Wilhelm Mobergs Utvandrarserie. Och med bakgrund av den allmänna oron i världen skrev Harry Martinsson Aniara. En annan bok som speglade oron i världen var Astrid Lindgrens ”Mio min mio”. Den demoniske riddar Kato har tydig inspiration av hotbilder och undergångsstämning som fanns i världen.

1989 invigdes Kulturhuset Ängeln av blivande statsministern Göran Persson. Kerstin Ekman, stadens kanske mest kända litterära profil, talade. I Ängeln finns idag även konsthall, turistbyrå, café och kontor. Under 1990-talet utvecklades landets bibliotek i hög grad till att bli samlingspunkter. Caféer, och inte minst möjligheten att använda Internet, gör att ungdomar gärna samlas här.

”Favoriter var böckerna om Fröken Sprakfåle samt Enid Blytons Mysterieböcker med de mjuka pärmarna. Varje del hade sin särskilda färg. Blytons böcker kallades redan på 40-talet av kultureliten för undermålig barnlitteratur. Varför? Vi bokslukare älskade dem och läsglädje är ju något ovärderligt!”
Ingrid Warne