Radion kom till Sverige på 1920-talet, med en enda kanal som alla samlades kring. Uppslutningen vid radioapparaten var enorm. Det enda man kan jämföra med är nog då alla människor i Sverige fortfarande samlades i kyrkan varje söndag.Radion skulle vara folkbildande och uppfostrande. Detta var speciellt viktigt under beredskapstiden (1939-45) då radion skulle sprida en god samhällsanda. En radiodag kunde på 1950-talet innehålla morgongymnastik, andakt, väder, skolradio, dagens dikt, nyheter från TT, föredrag för husmödrar, program för lantbrukare, radioteater och Dagens Eko.Ofta beskrivs tiden efter andra världskriget som idyllisk med god ekonomi för de flesta, moderna bostäder och ljus framtidstro. Men världen var inte riktigt så. Radion flödade av nyheter om ungdomsbrottslighet, epidemier, överbefolkning och världssvält. Värst av allt var militära hotbilder med atombomber, järnridån mellan Öst- och Västeuropa, kalla kriget… Och över allt detta sågs kommunismen som ett överhängande hot. Nyhetsflödet var stort. Och det var något nytt. Människorna var inte vana att ta in så mycket information, man kunde inte sovra i flödet. Det gjorde att oron blev ännu större.I slutet av 1950-talet slog TV:n igenom. Precis som med radion samlades man runt TV:n med grannar och vänner. 1957 gick det 12 personer på varje TV-apparat. Sedan dess har TV:s genomslagskraft bara ökat. I slutet av 1980-talet startade satellitsändningar och utbudet har ökat enormt. Elektrotjänst i Katrineholm bildades 1946. Då var det brist på flera produkter i Europa, bland annat installationsmaterial. Siemens i Tyskland var en stor tillverkare, men låg i ruiner efter andra världskriget. Elektrotjänst hade kontakter med ASEA i Västerås och kunde genom ASEA exportera sina produkter. Ett tydligt exempel på hur Sverige kunde utnyttja sitt försprång av att inte ha deltagit i kriget. Här fanns inga förstörda fabriker.”Jag minns den första lilla radioapparaten där man fick sitta och leta efter kanalen och jag minns också att man fick väldigt ont i öronen när man somnat med hörlurarna på under lördagskvällens dansmusik.”Sonja Larfors”Som ni vet allesammans är det lördagskväll och den kvällen, den hör till familjen! Efter sex dagars knog då har pappa fått nog. Då har mamma sagt nej, ingen diskning mer för mej…”Detta var signaturmelodin till programmet Lördagskväll som sändes i radio. Texten säger en del om tiden – sex dagars arbetsvecka, mannen förvärvsarbetade, hustrun var hemmafru. Ingrid Warne, hembygdföreningens årsskrift 1997
Föregångaren till TV´n var biografen. Hit gick man för att bli underhållen och få en glimt av ”den stora världen”. Med TV´s genombrott minskade biobesöken kraftigt.Det har funnit flera biografer i Katrineholm. I gamla nu rivna Folket hus som låg på Djulögatan fanns biografen Röda kvarn. Där satt man på träbänkar och i filmen var det paus. Filmen var nämligen uppdelad på två filmrullar och mitt i filmen bytte man rulle. På Drottninggatan låg Palladium och på Norr låg Rialto. Där spelades teater och hölls soaréer. Bio visades bara ibland. I slutet av 1930-talet byggdes Grandhuset, tvärs över gatan här på Fredsgatan. Det var en elegant biograf med foajé, läktare och salong. Här visades filmer med lite mer klass, som till exempel ”Sound of music”, till skillnad mot på Röda kvarn som visade mycket vilda western-filmer och filmer med skräckkomikerna Abbott och Costello. ”Spännande var det första gången jag var på bio. Att det kunde finnas något så underbart. Men det blev inte så ofta. Det fanns inte pengar till sånt”Sonja Larfors”Gamla Grand var en vacker lokal med läderklädda räcken och en livréklädd vaktmästare. Där visades mer seriösa filmer än på Röda kvarn. På Grand hade de två maskiner så filmen behövde inte avbrytas för att byta band. Hade man råd och hade sällskap satt man på läktaren”Ulf Malmkvist